image7
pratglad - väl valda tankar om livet, mat, konsumtion och konsten att existera på jordklotet.

Tacksam för ett gott samtal

Igår vågade jag igen. Eller ides. Såväl ork som mod verkar ibland vara en bristvara. I min vardagliga tillvaro gjordes nyligen ett försök till genomgripande förändring. Dåligt underbyggt tyckte jag och många med mig. Och formulerade det. Vi blev lyssnade på och förändringarna som väntar känns betydligt bättre.

Men det var det där med återkoppling. Att säga till dem som jag tyckte hade tänkt snävt i sitt första förslag. Att berätta hur jag uppfattade den här processen, så här när besluten väl är fattade.

Igår tog jag mod till mig och gick dit. Satte mig på en stol vid några av dem som leder processen och sa hur jag tänkt och känt. Och fick svar på några frågor som förklarade en del konstigheter. 

Det är så viktigt att prata direkt med varandra. Sånt kan liksom inte sägas för ofta. Och att skapa möjligheter för förtroendefulla samtal, även om våra roller och möjligheter till påverkan är olika.  

Jag är tacksam att jag tog steget och att jag fick möjlighet till ett gott samtal!




Jag har nog egentligen några tankar på lager som vill ut. I texter längre än en statusrad på fejjan. Så jag testar att väcka den här...

När året går mot slut


 
Årets sista arbetsdag är till ända. Ännu ett år i statens tjänst. 2014 går till min historia som en viktig pusselbit i byggandet av familjen. Minstingen börjar på dagis om nån vecka och livet går in i en ny fas.
 
Årets ljuvaste var en mycket social sommarsemester! Och en dos scouting av yppersta kvalité.  Sorgligast var människor som lämnade jordelivet tidigare än trott. 
 
Rörigast var sjukdomssnurr i våras med vår lilla bebis på akuten. Tacksam över att det inte var allvarligt och att vården, trots stort snurr, tog så väl om hand oss.
 
Mest nöjd är jag över att jag tog tag i mitt eget mående och kommer att passera årskiftet med betydligt mindre barlast än i somras. Äta rätt och i rätt mängder är modellen!
 
Mest tacksam är jag över att livet lett mig dit jag är idag. Inför 2015 ber jag att Gud ska ge oss god hälsa och god styrka att hantera stort och smått! 
 
 

Betydelsen av luft

Flera gånger under den gångna arbetsveckan har jag känt av bristen på luft. I ett sammanträdesrum när engagemanget är stort och eldigt. På konferensen där jag, bland allt annat, var moderator och jag använde all min kraft och talang för att samtalet skulle hålla en konstruktiv ton.
 
I samtalet när jag pratade om ett eget tillkortakommande som känns tungt att bära. I ett annat samtal där avsikten var att skapa ett gott samtal, men där vi som deltog inte lyckades överbrygga olikheterna riktigt så mycket som jag hade hoppats. Många utmaningar som alla har med kärnan i mitt jobb att göra!
 


Men mest brist på luft upplevde jag när budet om att himlen har fått en ny ängel nådde mig. 
 
En ängel som i jordelivet var en sprudlande människa, med omsorg om människor och med passion för sitt yrke. En människa som jag har saknat i min vardag i några år, men som jag ändå hoppades skulle titta förbi igen. Sätta sig på sin plats i fikahörnan, med en smörgås och en kopp kaffe och fnissa som om all tid ännu fanns. Världen blir en tristare plats utan sådana människor. Helt egoistiskt tänker jag att det var tur att jag skickade en liten uppmuntrande present till henne i somras. En blodröd, tovad brosch
 
En symbol både för hon som gått ur tiden och för kampen för alla människor rätt till schyssta livsvillkor!
 
I sann lördagsanda har jag idag samlat luft, dagsljus, motion och närhet med familjen! Jag som fortfarande andas...
 
 

Ny epok?

Blogga från datorn verkar ogörligt, så nu testar jag mobilen..få se om det ökar frekvensen..

Dagens tema är ordet Nöjd. Det är ett ord som känns omodernt. På något sätt känns det som att lyckosökandet och konsumtionshetsen leder till att vi inte är nöjda. För när var du helhjärtat nöjd med något senast?!?

Själv lyckas jag sällan känna mig helt och fullt nöjd, även om jag är nära.. Som under semestern i solen förra veckan.. Eller under otroligt vacker körsång på förstaadventsgudstjänsten i söndags..

Jag blir lite ledsen över att det är så svårt att känna mig nöjd. Tror att vi skulle må bra om vi lyckades, vi galna nutidsmänniskor.. 

Idag är jag i alla fall rimligt nöjd med min arbetsinsats för bättre dialog idag. Och nöjd över att jag tog trötthetsyrseln på allvar och drog hem i tid efter avslutat värv..


Slutet av en epok

Konstigt nog är en epok i mitt liv slut. Föräldraledigheten med minstingen hade tydligen ett slut, för nu är jag tillbaka på jobbet igen. Tillbaka i världen där jag är jag på ett helt annat sätt än hemma.

Tiden som hemmaförälder har varit fantastisk. Vilken nåd att få så fina barn! Och den här föräldraledigheten bjöd på helt annan stimulans när Någon och bebisen skulle underhållas. Jag är tacksam för möjligheten att ta en paus från jobbet och jag är tacksam över att nu få gå tillbaka. Och tacksam för de tre söta herrarna som utgör välkomstkommitté när jag kommer hem.

dagligvaror och komihåget...

Jag har ett minst sagt kluvet förhållande till konsumtion. Å ena sidan skulle jag vilja gömma mig i någon stuga i skogen och slippa allt vad pengar och shopping heter. Och leva på ett sätt som inte lämnar för stora avtryck efter mig..
 
Å andra sidan har jag verkligheten. Där jag befinner mig med man och två barn, 3,5 år och 2 månader gamla. Och med en villa i en småstad. Och med två bilar. Och så vidare....
 
... och det känns som att vi KÖPER hela tiden. Vi måste vara särdeles dåliga på att storhandla och planera vår tillvaro. För påfyllningshandling av mat och dagligvaror är konstant här. Den ena dagen kommer den som handlar ihåg att det var dags för påfyllning av toapapper, för att komma hem med kassarna och upptäcka att vi borde köpt mer tvättmedel också.
 
Men jag tycker ändå att det känns som att konsumtionen hela tiden känns lite lätt plötslig, i motsats till planerad. Det jag reagerar över är istället vi tydligen inte klarar av att undersöka alla dagligvarubehov på en gång, utan att det kommer stötvis.Och att minnet, när man står där i affären och ser något käckt erbjudande om billigt tvättmedel, är noll - inte 17 minns jag hur mycket vittvättmedel det var kvar i paketet senast jag kollade...
 
Och sedan tänker jag på dem som bevisligen klarar att storhandla, som har långt till affären och som därför måste skärpa sig när de väl är där..  Köper de/ni alltid två tvättmedelspaket på en gång, osv? Och hur ser shoppinglistan ut? Ibland tänker jag att en app i telefonen skulle kunna vara något - är det någon som har tips på sådan?
 
En fråga som dyker upp är ju hur vi kan ha TID med all denna dagligvarushoppning... och det kan man ju glatt fråga sig. Just nu är svaret ganska enkelt, eftersom jag är föräldraledig. Men ärligt talat brukar detta gå till ungefär på samma sätt även när vi båda jobbar.
 
Hm... i väntan på vidare insikter kring detta så skriver jag just tvättmedel på nästa inköpslista och konstaterar att senaste besöket i en mataffär var vid lunchtid igår...

Livets yttersta kontraster

För en vecka sedan satt jag på förlossningsavdelningen och väntade på att läkarvetenskapens rön skulle bli verklighet. Att det som naturen inte satt fart på, skulle börja. Graviditeten hade för länge sedan passerat förväntat slutdatum och nu återstod  att med medicinernas hjälp sätta fart på det som skulle leda till vårt andra barns födelse. 
 
Han tog otroligt lång tid på sig,men till slut kom han ut. Och är ett precis så stort underverk som vi hoppats på. Ett Guds underverk! Hittills prickar han av det man ska som snart en vecka gammal person - äter, sover, förbrukar blöjor och tittar då och då upp på den stora världen som sakta men säkert ska intas. 
 
 
 
 
 
 
I min hand där på förlossningssalen fanns också en helt annan information. Den om att min namne plötsligt gått bort. Goa, kompetenta, drivande M finns inte längre med oss. Familjen med make och två små barn står utan fru/mamma. Frikyrkosverige har  förlorat en mycket god kraft. Och jag en vän, även om frekvensen i vår kontakt varit låg de senaste åren. 
 
Liv och död på samma gång. Otrolig lycka över livets början och plågsam sorg över livets för tidiga slut. Parallellen till kompisens blogginlägg häromsistens är jobbigt tydlig. Och precis som Storasyrran skriver är jag tacksam över att få komma till Gud med min sorg och med alla obesvarade frågor om varför M inte fick fortsätta sin livsgärning. Att ha någonstans att vända sig och att veta att Gud bär Ms nära och kära genom det som de just nu genomlider. 

Gode Gud! Var med alla berörda genom begravning och sorg och vardag och all framtid!! 
 
 
 
 
 
 
 

Någon med gott minne...

Någon: - Mamma! Det är inte du som mår illa, det är lillebror! För vet du..... när jag var liten och låg in din mage så luktade det väldigt illa där...
 
 
Jag: - Så lillebror mår illa för att det luktar illa? 
 
Någon: - Jaaa, så är det!
 
Jag: - Kommer du fortfarande ihåg att det luktade illa i min mage?
 
Någon: Jaaaa....
 
Jag svarade inte på det... gav honom bara en kram och fnissade i mitt stilla sinne... Dessa sköna utläggningar som kommer från herr Någon som numera är 3 år och blivande storebror!
 

köpa på helgerna...

När jag var liten ägnades helgerna åt turer ut i naturen och besök i kyrkan. Det är i alla fall det jag kommer ihåg. Mina stela fingrar som håller i en plastmugg med pappas hemgjorda fruktsoppa. Jag sitter på ett sittunderlag på en gammal stubbe någonstans i Nåsten och tittar på snöslasket omkring mig.
 
Och så dagen efter när finklänningen dras på, ett par obekväma finskor läggs i en påse och plockas fram när vi kommit fram till kyrkan. Fröleken/söndagsskolan där vi gjorde jordklot i papier mache... hm...
 
Herr Någon, som fyller 3 år om några dagar, har en helt annan bild av helgerna. På helgerna ägnar man sig åt två saker - städa huset och köpa saker. Vid dagens utflykt berättade vi vad vi skulle göra och herr Någons kommentar blev först "Ska vi bara åka till två affärer?!?!" och sedan "Jag vill inte åka till Icaaffären"...
 
Han skötte sig dock exemplariskt... på den första affären satt han tyst i lånevagnen och blev själaglad när han gick hålla i gardinerna som vi köpte till hans rum. Och på Ica drog han en egen minivagn och scannade alla varor...
 
Men jag kommer liksom inte i från att jämföra med min egen barndom... mina föräldrar hade betydligt mer begränsade resurser och shopping var inte ett fritidsnöje på samma sätt då. Nu skyller vi på tidsbrist i veckorna och pågående renovering om nån undrar varför helgerna går åt till att köpa saker... Jag menar inte att något av detta är rätt eller fel, bara att jag ibland önskade att tiden jag lägger på konsumtion minskade och på naturupplevelser ökade. Eller kanske, som den slöa människa jag är, att minsta motståndets lag ledde mig på "rätt" väg...

utmattad

Jag är modig. Jag har betalt för att vara modig. Jag gillar att ta ansvar, att bidra med min kunskap och att på det viset påverka samhällsutvecklingen. Dvs jag gillar mitt jobb. Verkligen!
 
Men ibland blir det FÖR mycket. När min ambition att göra ett bra jobb skjuts i sank av hur någon annan ser på saken. Eller av gömda fakta, misstänksamma människor eller bara en stor dos okunskap. Först triggas jag att hjälpa, sedan kan det hända att jag landar i verkligheten och inser att framåt kom vi inte på mitt sätt.
 
En anledning till att inte komma framåt, handlar ofta om HUR vi kommunicerar. Vad vi "vet" om dem som sitter på andra sidan bordet, på andra sidan förändringsprocessen, som är mottagare av informationen eller vilken grupp det nu må handla om.
 
Många gånger handlar detta om att vi inte talar klarspråk, inte vågar ställa raka frågor utan gömmer oss bakom det ena eller andra. Och vi tror så mycket på våra förutfattade meningar eller fördomar att vi inte ens ställer de självklara frågorna.
 
Läste ett givande blogginlägg på detta tema och inser att de bönerna kan jag nog be i vardagen också. I frågor som handlar om helt andra saker, än det som Josefine skriver om i bloggen men som gäller min värld också... om än i överförd bemärkelse.
 
Själv ska jag samla mig igen. Blev rätt nedstämd efter en mindre framgångsrik händelse som utspelade sig idag. Dels ska jag samla mig i nuet. Och tacka Gud ännu en gång för att han omger mig med människor som trots allt tror på mig och som gav mig spontana kramar idag när humöret var lågt.

Dels ska jag påminna mig själv om att uppladdningen inför svåra utmaningar, där utmaningen i mitt fall ofta handlar om kommunikation i någon form, den får gärna omfatta en dos bön... även mitt liv på jobbet och min tro sällan har några andra beröringspunkter än just mig som individ.



  • bloglovin