pratglad

Jag gillar Galenskaparna och använder gärna uttrycket "I väntan på nästa OS" om tidsperioder som framstår som odefinerade. Lagom pålitiliga wikipedia meddelar att denna legendariska tv-serie gick hösten 1993.. programmen måste hållit väldigt hög klass eftersom de satt så djupa spår.

Just nu befinner jag mig i en sådan odefinerad tidsperiod. Med tolv dagar kvar till beräknad ankomst av Någon, så stämplade jag ut från byråkratfabriken igår. Och stämplade samtidigt in i en rätt oviss väntan. Ska göra en liten jobbinsats hemifrån på måndag, men annars är det alltså bara väntan som gäller. Vila behöver jag inte koncentrera mig på, mår än så länge prima även om magen antagit mumintrollsomfång och är lite "i vägen".  Och väntan på nästa OS är ju definierad till sex dagar enligt nedräkningen på DNs sportsajt... ... så tillvaron har nog använt pausknappen och vad som komma skall - tjaaa det vet bara vår Herre..  under tiden filurar jag på tillägg till listan "käcka projekt" - dvs mer eller mindre nödvändiga små insatser som kan fylla min tid så länge Någon håller sig i magen och jag håller mig pigg...

Spanade nyss på en av de gravidkalendrar som internet erbjuder och där framgår tydligt vad som också syns på min kropp: 94 % av den förväntade graviditetstiden har passerat. Dvs målgång närmar sig....

.. och det syns som sagt... råkade just gå in i husets arbetsrum där maken ägnar sig åt bokslutsarbete för sin förenings räkning. För att lätta upp tillvaron över denna något torra sysselsättning hade han slagit på radion som spelade nån dancemusik av odefinierat slag... jag tog några glada danssteg, insåg att det gått en hel evighet sedan jag varit i närheten av ett dansgolv senast och sedan upptäckte jag något:

Spegelbilden i fönstret avslöjade att det är en mumintrollsliknande figur som svängde sina lurviga på arbetsrumsmattan... hm... och det var alltså jag... Maken tittade fascinerat på hur denna lätt oformliga kropp jazzade loss och jag tänkte att smygfilmning hade gett underhållande material....

Orörligare än så är jag alltså inte. Och inte har jag varken ont, är trött eller lider på något annat sätt. Mer än möjligen av separationsångest från jobbet. Och en viss bävan inför Någons ankomst...

Redan som nioåring var jag laddad. Pengarna till bussbiljetten hade jag färdig inne i vanten. Min ena röda tumvante innehöll en femkrona. Busshållplatsen låg i slutet av en kurva och jag spanade ihärdigt efter att 7:an skulle dyka upp. Till slut kom bussen, jag klev på och fick mina 2:50 och en grön liten biljett tillbaka. Smidigt nog gick bussen hela vägen till kyrkan och övningen med Starka Stämband. Och en och en halv timme senare åkte jag hem för växelpengarna.

15 minusgrader och jag har pustat mig iväg till bussen. Laddat inne i vanten finns busskortet och VISA-kortet. Jag står och trampar på busstation och visst dyker buss 500 upp. Kliver på och kan ladda busskortet med en månad genom att betala med VISA-kortet, direkt till busschauffören. Himla smidigt!

Den ena minnesbilden är från 1986, den andra från 2010.

Nedräkningen inför Någons ankomst har börjat här i Vitsippan. I takt med att veckorna går och magen växer blir insikten alltmer tydlig att familjen snart kommer att utökas med en medlem till. En del i förberedelserna är att se till att huset är utrustat med de pinaler som krävs för att Någon ska känna sig välkommen. Och vad med pinaler det finns.....

Idag har vi nog lyckats välja vagnmodell, men inte köpt någon eftersom det känns rätt dumt att lägga ett antal tusenlappar på något som motsvarar ens önskemål i alla avseenden utom färgen..  En sväng till det småländska möbelvaruhuset blev det också, där slutsumman blev en tiondel av vad en vagn kostar. Efter de inköpen kan sängen bäddas och skötbordet förberedas. Och så får jakten på vagn och bilbarnstol i rätt utformning gå vidare.

Är bara så fascinerad över alla pinaler som finns att köpa. Det konsumtionssamhälle som vi lyckats bygga upp är verkligen imponerande. Och oavsett vilken bransch/genre som man ger sig in i - så öppnar sig en ny värld av prylar. Köp hus - och behovet av minst två storlekar på snöskovlar uppstår

• Börja pendla - och behovet blir stort av en mp3-spelare med välmixad musik
• Bli scout och livsnödvändigheten i en välfungerande pannlampa ökar dramatiskt
• Planera barn och någonstans bortom undret att få välkomna en ny människa väcks ett köpbehov som du inte trodde fanns .... för MÅNGA tillbehör finns det....

..... konstaterar maken och jag och valde bort t.ex. "skötbordsöverdrag" till förmån för ett gäng av alla handdukar som tillvaron försett oss med. Och samtidigt konstaterade vi att det vi säkert kommer att behöva en massa viktigheter - men att det är bättre att vänta tills det behovet verkligen uppstått än att konsumera redan nu.

Det närmar sig slutet av 00-talet och tidningar fylls av mer eller mindre nödvändiga och givande summeringar. Min fd kollega publicerade just en egen sådan och det var ju för inspirerande för att inte ta efter. Så håll till godo, här kommer Pratglads decenniekrönika:

2000
Var året då jag samlade ihop mitt brustna hjärta, bodde i en delad lägenhet i Örebro tillsammans med två trevliga tjejer. Läste lite arbetsliv och organisationsutveckling och körde en gammal c-uppsats i botten. Drar på sedvanligt scoutläger i lagom storlek på sommaren och förkovrar mig i retorik på Högskolan på Gotland som sommarunderhållning. Tar sedan, efter att kompisen L sagt åt mig att flytta till Sthlm, mig samman. På en eftermiddag har jag bestämt mig för att läsa SPL och flytta till huvudstaden. Så sker och jag bor inneboende i en iskall 30-talsvilla i Kärringstan. Prins A seglar upp men håller låg profil. Jag är överengagerad i scout- och baptistssnurren.

2001
Inleds med årtiondets pirrigaste resa. Den avgår den 12 januari från huvudstaden till hålan och ska bli den första av många resor på den sträckan. Prinsen blir prins och så levde de lyckliga i alla sina dagar?!?!?
Plugget snurrar vidare, sommaren tillbringas i hemtjänsten och på det första nationella jamboreet. På hösten flyttar jag till Solna och mitt livs korridorlivsepok startar. Ljuvliga tider!

2002
Studierna flyter vidare, den gamla trötta c-uppsatsen ersätts med en vettigare och korridorlivet blomstrar. En vansinnig massa sammanträden, många resor till och från prinsen och livet är rätt bra. Ännu en sommar i hemtjänsten med insikter om hur karaktärsdanande det faktiskt är att byta blöjor på gamla människor.

2003
Studierna går in på upploppet, jag får styr på en d-uppsats på uppdrag av en kommun och konsten att lämna studentlivet efter 5 år börjar utövas i verkligheten. Lite diskret börjar flyttlasset gå från korridorrummet till prinsens minimala ettan i hålan. Sommaren ägnas åt uppsatsskrivande med bas i hålan. När hösten kommer och arbetslösheten hotar visar det sig att jag har kontakter jag inte visste om och plötsligt är jag headhuntad till ett jobb som passar min utbildning perfekt. Livet som pendlare startar och min filosofie magisterexamen blir färdig!!

2004
Bästa kompisen gifter sig ungefär i samma veva som min nästan 94 åriga morfar slutar sina dagar. Jobbet glider vidare, om än i projektanställningsform. Prinsen och jag inser det dumma i att trängas på 26 kvm och byter upp oss till det dubbla. Jag har superskoj som lägerchef på ett scoutläger, ett läger som blir det sista riksbaptistscoutlägret innan ekumeniken tar över.

2005
var inget händelselöst år, men jag hade samma jobb som innan, pendlade åt olika håll (ett för jobb och ett för fritid), vi bodde i samma lägenhet och överhuvudtaget så hände inget världsomvälvande i min värld. Omgivningen var dock dramatisk bland annat i form av lilla L som kom till jorden väldigt tidigt. Något som hennes bror härmade tre år senare.

2006
Prinsen och jag bestämmer oss för att knyta hymnes band. Året inleds med en hemlig förlovningsresa till Neapel. En massa jobb, en lagom dos scouting och plötsligt är det oktober. Vårt bröllop går av stapeln och blir precis så fantastiskt som vi önskade! Med min barndomskompis som vigselpräst, bekantskapskretsen samlad och partyhumöret på topp kan det inte bli annat än bra!

2007
Var året då jag tog TAG i mitt liv. Min variant av 30 årskris innebar att jag bantade bort det mesta av övervikten, tog körkort, sökte och fick mitt drömjobb och prinsen och jag letade hus. Någonstans mitt i det där hann jag troligen med lite mer jobb och en rejäl dos scouting när Jingi gick av staplen och jag hoppade in som ledare i hemmakåren.

2008
började jag drömjobbet, prinsen och jag köpte Vitsippan och ett idogt renoveringsarbetet vidtog. Köket, sovrummet, vindsvåningen, hallen och badrummet piffades i olika utsträckning under vårt första år som husägare. Äppelskörden var det drunkningsrisk på, men vi klarade det också. Jag skaffade mig ett nytt scoutengagemang och klev rakt in i en ny härlig gemenskap, där smolket i bägaren mest handlar om det geografiska avståndet till denna goa skara SMU-scouter.

2009
Efter ett långt innehållsrikt liv fick mormor äntligen somna in. Saknaden är stor men lättnaden är inte obetydlig. Renoveringsprojekten gick lite på lågvarv ett tag, vi jobbade och fyllde tillvaron ändå. När högsommarvärmen dök upp gifte sig lillebror med sin prinsessa!! Ungefär i samma veva tog Någon plats i min mage och jag började må drastiskt illa. Mådde sedan pytonmask genom resten av sommaren och halva hösten, innan medicinering vidtog och lugnet la sig något. Så här på kanten till ett nytt år har magen antagit "strandad val"-dimensioner och spänningen är stor inför Någons ankomst.

För första gången i mitt liv har jag firat jul någon annanstans än i Uppsalas södra delar. Vissa har längre startsträcka än andra i sånt... Maken och jag har snart varit tillsammans i nio år, men årets julfirande var alltså det första gemensamma. Även om varken julmat, omgivning, kyrka eller annan inramning var "som vanligt", så har jag haft en jättemysig jul.

För det gäller nog att ta vara på den ledighet och det lugn som julen erbjuder. Så här en gång i halvåret behöver jag en paus. En paus från jobb, pendling och vardag. Många dagar utan måsten. Förhoppningsvis en lagom dos socialt liv. Men mest av allt en paus. Och det här året är pausen kanske ännu mer efterlängtad... för lilla Någon i magen gör mig inte direkt piggare.

Vissa saker behöver dock vara konstanta... traditioner är bra... och jag funderade på ett tidigt stadium vad av all julmat som kändes viktigast. Det blev mormors sillsallad - denna annorlunda jul när mormor för första gången inte finns med oss...

Mormors sillsallad

• 1 ask 5 minuters inläggningssill (420 g)
• 3 skalade kokta kalla potatisar
• 400 g inlagda rödbetor
• 2 äpplen
• 1 ättiksgurka
• 1 liten gul lök
• 0,5-1 dl rödbetslag
• ev. nymalen peppar
• 3 tunna skivor julskinka

Häll av sillagen. Skär alla ingredienser i små tärningar. Blanda allt i en skål. Smaksätt eventuellt med lite peppar.
Låt salladen stå kallt att mogna i smaken några timmar före servering. Garnera med hårdkokt ägg.

Min kära nätpolare Saltistjejen ingår i ett nätverk där bloggvänner delar ut teman till varandra, som de skriver om på fredagar. Jag lär inte bli så seriös nån gång.. och men så här på lördagskvällen passar jag på att låna deras senaste fredagstema... Julklappstips!

Idag har jag nämligen köpt första hälften av årets julklappar. Som vanligt blev det en hög böcker till min närmaste familj. Och som vanligt är maken den största utmaningen idémässigt. Svärföräldrarna har jag hittat på en patentlösning till... vad jag ska önska mig själv är däremot en svåris. Min första idé var en vettig handsfree till mobilen, men när jag hade spanat lite så insåg jag att i så fall kan jag lika gärna köpa en ny telefon.. och det behöver jag verkligen inte. Jag får väl grubbla ett tag till. På om det är något jag verkligen behöver....

Min plan för närmaste vänkretsen är att de även i år ska få något från Unicefs Gåvoshop eller kanske något från Diakonias Rättighetsshop.

För egentligen är ju hela julklappsidén rätt konstig. Numera har jag tillräckligt med pengar för att köpa det jag behöver, när jag behöver det. När jag var liten fick jag vänta till julafton innan jag fick den efterlängtade prylen. När jag var student satte jag i system att önska mig friluftsprylar i julklapp, eftersom jag inte hade råd att köpa dem själv. Och nu sitter jag här... och inser att det här med julklappar troligen inte blir spännande igen förrän den lilla Någon som växer i min mage blir stor nog att förstå det här med presenter.

Och samtidigt håller jag tummarna hårt för att jag ska slippa få pinaler som jag inte behöver. För även om svärmor är engagerad i en bra secondhand är det ju rätt onödigt att ge mig saker jag inte behöver. Risken för denna, synnerligen, onödiga konsumtion är lite mindre nuförtiden - vännerna träffar jag lagom sällan och vi brukar låta bli en massa prylar. Senast jag besökte en kompis tog jag med mig en kasse med pappas hemodlade gula lökar och en burk av pappas hemkokta äppelmos (omfattningen av min fars odling/syltkok skulle kunna bli ett eget blogginlägg....). Det vill säga - sånt som vi alla förbrukar förr eller senare.

Mina julklappstips är:
- Skänk pengarna till dem som behöver det!
- Ge i första hand bort saker som du vet att mottagaren behöver/kommer att förbruka!
- Upplevelser och böcker är bättre än prylar!

Ännu en gång slås jag av hur stor del av mitt kyrkliga engagemang som handlar om gemenskapen och hur platt allt känns när gemenskapen fattas och det "bara" är budskapet som jag tar del av.

Idag är det första advent. Av smidighetsskäl valde vi att gå i närmaste svenskkyrkliga kyrka på adventsgudstjänst. Det som brukar ingå i en sådan gudstjänst fanns där - jag gick sjunga "Bereden en väg", "Hosianna" och några klassiker till. Kyrkorummet pryddes av en rejäl julkrubba och det var gott om både elektriska och levande ljus. Men ändå kändes det otroligt platt.

Första advent, så som jag vill ha det, är en söndag när "alla" går i kyrkan. Det blir en samlingssöndag när vi som annars är dåliga på söndagsnärvaron faktiskt tar oss dit. Musiken i gudstjänsten är något extra - mycket körsång, trumpet till "Hosianna" och gärna Otto Olssons "Advent" istället för orgelpostludium - och kyrkkaffet efteråt brukar vara ett enda myller av människor där många "ååå, vad skoj att se dig" uttrycks. Även om jag inte är aktiv medlem i någon församling, finns det flera kyrkor där jag ändå känner mig hemma. Och bevisligen är det så jag funkar. Att bara ramla in i vilken kyrka som helst funkade inte. Första advent kändes vingklippt även om det vanliga innehållet fanns med.

Tankarna går genast till de människor som INTE har över en handfull kyrkor där de känner sig hemma. Hur hög blir inte tröskeln för dem?!? Hur skulle de uppleva att plötsligt hamna på en gudstjänst? Jag kan ju psalmer, böner och har koll på cermonierna. För mig är formen trygg, även om det där omslutande saknades. Men som sagt... hur hög är tröskeln för den som inte är kyrkvan?

Jag tänder mitt adventsljus här hemma... och tänker på alla dem som skulle må bra av att få ingå i en positiv gemenskap. Och tänker på dem som aldrig kommer att våga eller ens komma i närheten av att förstå vad en sådan gemenskap kan ge. Och på alla dem som vuxit upp i den här typen av gemenskap, men på olika sätt känt att den världen är för begränsande och därför valt att lämna den helt. Själv står jag lite mer och svajjar, med en stadig fot kvar i kyrkan och en lite mer vinglande andra fot utanför....

.... som tex när en av finalisterna i TV4s Körslaget talar om att om han vinner så ska pengarna gå till ett projekt ihop med Pege och Salem i Älvdalen....

...attans elände att jag inte upptäckte detta tidigare... hade känts bra att ha mobiliserats styrkorna och röstat på Älvdalskören....

Läs mer här

Dagens middag tillika matlådeladdning blev vegetarisk lasange som räcker till fyra portioner.

12 lasangeplattor
500 g keso
200 g fetaost
250 g majs
200 g spenat
1,5 dl riven ost
kryddor: salt, peppar, oregano och vitlök

Mixa keso med fetaosten. Blanda i tinad spenat och krydda. Blanda sedan i majsen i röran.

Lägg lasangeplattor i botten på en ugnsfast form. Lägg på röran och varva tills översta lagret är lasangeplattor. Strö över osten.

Grädda i 220 grader i 20 minuter.