pratglad

Precis före jul hade jag ett möte på jobbet som jag gruvade mig för länge. Bakgrunden till det som avhandlades är komplex och hänsynen till de inblandade är krävande. Jag gruvade mig ärligt talat i flera veckor. Valde nog att låta frustrationen över min arbetssituation gå upp i det här mötet, för att slippa känna att det var och är totalen av allt som gör mig sliten, även mentalt.

Mötet skulle vara på direkt på morgonen, med ingen tid att samla sig mellan ankomst och mötesstart. Jag grubblade lite över vad jag skulle göra som uppladdning. Och plötsligt insåg jag det självklara!

När kraften tryter, tryggheten i tillvaron svajjar och livet känns onödigt tillkrånglat, då finns ju Gud där för att möta mig, bära mig och ge mig kraft att hantera det hela på ett bra sätt. Min metod blev att ta fram Ingmar Johanssons "Mysterium"-skiva och köra valda delar av den på hög volym på bilstereon. Resan till jobbet tar trekvart bakom ratten och jag hann med ganska många viktiga sånger att stärka mig med. Spelade en dos med pigg gospel också. Just Mysterium innehåller en dos vackra texter och för mig en dos nostalgi, vilket var precis vad jag behövde just i det nuet.

Och väl på jobbet kunde jag göra ett samlat intryck, en avvägd insats där jag sa lagom mycket på mötet. Inte för mycket och inte för lite. Där de övriga inblandade var nöjda med mötet och med min nivå på insatsen efteråt. Och där jag ännu en gång påmints om var källan till livet finns...

Tack Gode Gud för att du finns!

En av mina vänner frågade nyligen mig vad vi som är kyrkliga gör på jul. Tjaaa svarade jag, vi går i kyrkan.. lätt förvånad av att just hon undrade över detta. Ja men när och hur undrade hon. Jag berättade lite om vilka kyrkobesök jag själv gjort den senaste och tidigare jular och lite om vad budskapet eller innehållet i tex "samling vid krubban", "julbön" osv är. Då sa vännen något som jag tuggar på sedan dess

"att gå i kyrkan är som att vara kunglig, jag tror man måste födas in i det för att känna till allt och känna sig hemma, men jag sakna budskapet om gyllene regeln och det"

Just den här vännen gjorde en kort sejour i kyrkligheten när hon var tonåring, men kände sig nog aldrig hemma. Och nu när hon reflekterat mer över livet så kände hon tydligen att en pusselbit saknades.

När hon sa det där om att det är om att vara kunglig blev jag så förvånad och ställd att jag inte kunde svara så genomtänkt som jag kanske hade önskat. Och så här efteråt känns det mest sorgligt att någon känner som hon... jag gissar dessutom att hon inte är ensam....

Hösten 2011 har några skälvande veckor kvar innan almanackorna bryts för ett 2012. Snart är första terminen med familjevardag lagd till erfarenheterna och känslan av VAB som hopar sig, konsten att jobba superintensivt när jobbet och hemmatillvaron tillåter och konsten att jobba mer än vad som är möjligt.. på samma tid. Tjaa, där har ni min höst anno 2011.

Någon har traskat in i dagisvärlden. Det började med ganska försiktiga steg. Sedan vidtog tandsprickning av 8 tänder på ungefär lika många veckor, några febertoppar och en massa föräldrastress. Och Någons inställning till dagis var nog blandad.

Redan tidigt i höstas, när vi såg åt vilket håll tillvaron skulle kunna barka, bestämde vi oss för att boka en resa till solen. Mest för att vi föräldrar kände att vi skulle behöva en andningspaus från våra ekorrhjul. Så vi bokade en vecka till sol, bad, god mat och en massa lugn. Någon gillade detta, skulle det visa sig. Flygplats, bussar, kortet till hotellrumsdörren, poolen, vågorna i havet, enorm sandstrand, hissen som pratade... tjaa det var många saker som var ohejdat spännande enligt Någon.

Men mest fascinerande var nog nästan det som hände efteråt. När Någon återvände till dagis. Lugn, trygg och med en klart större portion bus. För tydligen var det precis vad han behövde, att få mamma och pappas odelade uppmärksamhet en vecka i lugn och ro. Såväl språk som motorisk utveckling har skuttat framåt, vilket gör att det numera går att föra konversationer med Någon. Här ett referat från middagsbordet häromdagen:

Jag: Vad har du gjort på dagis idag?
Någon: Ätit pannkakor!
Jag: Ååå vad gott, fick ni sylt till?
Någon: Jaa!


... men konstigt nog hade inte pannkakor stått på varken dagis eller hemmakökets meny.. men OOOO så mysigt det är med dessa små pratstunder!!

Något gör att jag alltid gillat förråd. Den där lite dammiga lukten, trängseln av en massa lådor och ett halvdunkelt ljus. Förrådet som hörde till mitt livs första bostad minns jag inget av, men desto mer av de följande:

När jag var fem flyttade familjen till radhus. Mina käcka morföräldrar och föräldrar drog nästan genast igång projektet att isolera vår del av förrådslängan. Där förvarades sedan en massa friluftsutrustning, en extra frys där pappas skörd hamnade och en vansinnig massa andra prylar. Jag tyckte alltid att det var lite spännande att vara där....

Nästa flytt gick när jag var 13. Även denna gång isolerades radhusets förråd och magin uppstod snart igen. Hyllorna fylldes med minnen från svunna tider, förhoppningar om stora friluftsexpeditioner och en del barndomsprylar från såväl mina föräldrar som brorsan och mig.

Sedan flyttade jag hemifrån. Mina egna förråd har sällan varit spännande, med undantag av hörnet i mamma och pappas förråd. För det var så det blev, när mamma och pappa flyttade till villa så hamnade mina prylar i ett hörn. Där stod de i olika omfattning och omgångar i tio år innan jag flyttade hemifrån på riktigt. Jag hade nog en fot kvar hemma med hjälp av det där hörnet.....

Nu har vi ett förråd på vinden i vår villa. Välorganiserat och uppstaplat, men ändå lite magiskt. Fyllt av minnen från tidigare liv, pappershögar från nutid och dåtid och numera också sonens babyprylar. Även detta hörn är lite inbjudande att hänga i!

Och med detta i bakhuvudet förstår ni hur varm jag blir i hjärtat! Min älskade prins har inrett en rithörna åt Någon i förrådet! Ett bord i sonens storlek, min gamla minibyrå som pall och en ask pennor och papper. Och en störtnöjd Någon som beställer tecknade "kopte" = helikopter av sina föräldrar, där båda har rätt begränsad konstnärlig talang...

Min tur att hämta på dagis. Jag tänker att det vore mysigt med en tur ut i skogen och plocka trattkantareller. Tackar min lyckliga stjärna för att jobbmobilen larmar "Hämta på dagis" 1 h 15 min före dagisdagens slut... och kastar allt jag trodde att jag skulle jobba med åt sidan.

I bilen hemåt tänker jag fortfarande att skogstur vore mysigt. Vet exakt destination i så fall. Hittar lilla älskade Någon lekandes ute på dagisgården. Han är ju klädd före utelek till och med... Men min färgglada kavaj, halvkorta kjol och piffiga handväska passar dåligt i skogen...

... vi åker hem. Hm.. måste ju ta aaaav Någon ytterkläderna medan jag byter om till skogskläder. Och plötsligt har en rejäl stund passerat. Särskilt eftersom Någon helst sitter i min famn och snurrar mitt hår runt sina händer....

Äsch! Matdags för Någon. Och efter det blir det för sent för att dra iväg, mörkrädda jag och en halvtrött 1,5 åring i skogen är ju en dålig idé.

Äsch igen. Diverse mat är slut i skåpen, vi får nog ta och handla. Sonen och jag får på oss ytterkläder och jag är nära att vända svamputflykten till en biltur till Coop på andra sidan stan, bara för att det var flera veckor sedan jag var där senast.

Men DÅ inser jag vad jag håller på med. Och packar genast ner Sonen i vagnen istället för bilen. Tar en långpromenad till vanliga affären och handlar bara det jag behöver. Och tänker att svampturen blev en onödig milslång bilresa med shopping som sedan blev en promenad.

På vägen hem somnar Någon i vagnen och vaknar knappt vid klädbyte, vällingdags eller tandborstningen. Och mamman funderar över sig själv som friluftsmänniska. Stadspromenad är också bra.

Det är precis vad vi har gjort. Sonen har fått lära sig vad vardag är och hur stor skillnad det är mot helger. En process som inte var eller är lätt, när man inte kan prata med honom. Men nu är det gjort. Unge herr Någon går på dagis. Och därmed snurrar livet fort. Tydligen utan bloggande...

Tankarna snurrar. Vi människor tar till oss nyheter olika mycket. Ju mer bekant en situation eller sammanhang är, desto mer berörs vi av händelser i världen. Historien om massakern på ungdomslägret i Norge handlar om ett sammanhang som jag känner igen. Otaliga läger, hajker, konferenser och stora möten har präglat och präglar min tillvaro. Syftena och innehållen i dessa sammankomster har varit lite olika genom åren. Ganska långt tillbaka i tiden deltog jag i precis samma typ av läger, som nu hamnat i hela världens blickfång.

Ondskan blir så konkret, luften blir så tunn och orden så få....

Gode Gud ta hand om alla drabbade! Och hjälp oss alla att leva med denna enorma tragedi. Tack för att vi får lägga allt i dina händer.

Det låg en gråtande liten man i min famn nyss. Han hade sovit middag, men troligen inte tillräckligt länge. Vaknade och var otröstlig. Skrek och grät ett bra tag, sedan gick det över till små hulkningar och till sist ett ganska tyst snyftande. Sedan hörde jag hur andningen ändrades och jag fortstod att han somnat om.

Den lilla Någon... en liten herre som nu sett till att sängen innehåller en försvarbar mängd sandlådesand. Som vid lunchen åt massor av lax och tomater, med ratade potatisen. Som i förmiddags borstade plasttaksektioner med en diskborste. Som gillar att springa bort till körsbärsträdet och ta körsbär, även om han inte får.. det är ju lite svårt att förklara det här med kärnor. Som är förtjust i böcker och särskilt sådana som man kan vika ut delar av. Som lyckades sköta sig exemplariskt vid sitt livs första restaurangbesök kvällstid igår. Som gillar att klättra, springa och busa en massa. Som är superkittlig och har världens sötaste skratt. Som helst av allt sover mellan mamma och pappa, med en hand i vardera förälderns hår. Som vänt upp och ner på tillvaron, även om det mesta är som vanligt.

Tack Gode Gud för Någon!

Jag läser gärna nyheter på nätet. Gärna flera gånger dagligen går jag igenom de tidningar som täcker mitt jobblän, mitt hemlän och några av de stora dagstidningarna. Men sedan några månader har jag en egen lite bojkott.

Min bojkott är mot kvällstidningarnas skandaljournalistik. Jag blev utled på deras konstiga förhållningssätt till källor, såg ett exempel på mer än pinsam jakt på ett offer för drevet och bestämde mig. Och tänk - inte sjutton saknar jag dessa nyhetssajter. För just den typen av snabba nyheter där fokus bevisligen ligger någon annanstans än på att publicera och förklara väl underbyggda nyheter, det kan jag vara utan.

En demokrati där det fria ordet är ett av idealen, rymmer absolut plats för företeelser som de svenska kvällstidningarna. Men tack och lov är det helt valfritt att läsa dem. Och även om de svenska tidningarna är en bra bit från det som nu pågår i Storbritannien, så näe... jag vill verkligen inte stödja eller ta del av nyheter förpackade på det sättet. Luften är fri och jag väljer att låta bli.