pratglad

Läste just Storasyrrans inlägg om duktighet och blev inspirerad till att skriva några rader på samma tema. För jag är minsann också drabbad. Duktig som attan, effektiv så att det visslar om det och påläst är tillvaron kräver det. MEN och det finns ett stort MEN... detta handlar mest om Pratglad på jobbet.

Mitt jobb handlar mycket om samordning, sammanvägning av olika synpunkter, koll på regelverk och konsten att formulera detta i text och tal. Ständigt ramlar jag över nya områden, där jag måste förstå nya dimensioner av regelverk eller sakfrågor. Och det är ju precis detta jag älskar, att ständigt ställas inför nya utmaningar. Utmaningar som kräver mycket av mig intellektuellt. Pratglad i arbetstagen är ständigt PÅ.

Men ett ständigt PÅ kräver på något sätt ett AV också. Och av är jag på fritidsfronten. Så av att jag tar bilen till affärn nån kilometer bort, fast inköpsmängden inte kräver. Så av att det pågående altanbygget till 98% skett utan min medverkan eller att jag bidragit med tankemässiga inspel. Så av att jag, som jag skrev i tidigare inlägg, har lämnat ännu ett ideellt engagemang bakom mig, för att jag helt enkelt inte orkar mentalt. Så av att även om frågan om kyrkligt engagemang här på orten där vi bor då och då kommer upp i tankarna, så händer precis inget.

Och så av jag åtminstone delvis släppt det som Storasyrran skriver om, det där med att ta ställning och se till att framföra sina åsikter. Det ids jag inte längre. Så länge det inte handlar om jobbet... för då är jag ju på... Fast det där med att ta ställning och driva frågor, den "avvänjningen" startade nog när jag som 22åring slutade vara partiansluten och i någon mening gav upp hoppet om politiken. Driva frågor i min del av kyrkligheten har jag ju däremot hållt på med mycket längre. Men för tillfället får även det vila... till förmån för tyckande på jobbet och lugn på hemmafronten...

Och vad jag innerst inne har för ambitionsnivå med tillvaron, vilken balans jag egentligen eftersträvar.. tjaa det vet nog bara Gud. Just nu funkar livet ganska bra, har nog tagit mig förbi den arbetsmässiga puckeln och känner lite hopp om avlastning.  Och fritiden blir så meningsfull som jag orkar få den till.... och grubblet är väl livslångt!

En lång epok har just tagit slut. Helt obemärkt rann det liksom ut i sanden. 15 år av mitt liv har jag i olika former tjänat frikyrklighetens nationella arena. Diverse uppdrag som handlat om scouting, ekumenik, verksamhetsutveckling, storläger, stadgar och verksamhetsgranskning har nu avrundats.

Valet är givetvis mitt, visst finns det spännande arenor i den frikyrkliga världen där jag trivs och tror att jag har något att bidra med. Och visst finns det något extra skoj med att ägna sig åt den nationella nivån, det är den jag efter alla år kan och trivs på.

Men just nu är det skönt att vara fri. Som bilpendlande småbarnsmamma är de pigga timmarna på fritiden inte outsinliga och just riksengagemang blir extra logistiskt bökigt. Mest av allt är det totalen som tär, jag hör nämligen inte till dem som hävdar att det är föräldraskapet som är det avgörande. Det är totalen i lång pendling, krävande jobb, söt make och son, hushållssnurr och behov av utrymme att andas.

Så tack för alla år, älskade equmenia och all lycka till! Och kanske är det som Johan, som just avgick som ordförande, skrev i ett mail till mig när jag meddelade min avgång;

Det var det där med tvååringens verbala utveckling..

Jag har inte läst på särskilt noga och har egentligen ganska dålig koll på hur tvååringars verbala nivå förväntas vara och hur den oftast utvecklas. Istället kan jag bara fascineras över Någon och hans framsteg på den horisonten.

För pratar det gör han. Något som skulle kunna framstå som lagom genetiskt med tanke på hans mamma, mormor och mormorsmor... Eller bara för att just han är intresserad av att prata och därför gör det. Ur hans supersöta mun kommer långa meningar som "Titta där är blommor. Dom är fina. Pappa vattnar dem sen" - en utläggning som hördes när jag försökte natta honom och han istället spanade på krukväxterna.

En annan fascinerade sak är när Någon sjunger. Han sjunger gärna "Björnen sover" men skippar alla repriser - kanske säger det något om hur han uppfattar texten snarare än sången som helhet. Jag sjunger ofta för honom och särskilt när det är läggdags. I min allmänna strävan att låta honom få en dos kristen uppfostran så är "Gud som haver" en favorit. Någon själv blir dock mest förvirrad eftersom melodin är "Blinka lilla stjärna" och min "Gud som haver"-text inte stämmer för honom... Krockar av det slaget är spännande att försöka reda ut.

Ytterligare underhållning är hans hemlighetsfulla "Vet du en sak"... och sen kommer det inget mer.. oavsett om eller vad man svarar. Såväl dagispersonalen som vi föräldrar är bra nyfikna på vad det är han vill berätta...

Hittills har hans trots eller det jag hellre vill kalla - strävan att skapa sin egen individ - varit ganska fridfull. Min teori är att allt blir lugnare av att han kan meddela sig med sin omvärld. Glömmer vi ärtorna när det är dags för lunch, så kommer det med hög röst en beställning på sådana... Och att youtube går att nå i vår TV gör att beställningar av Alfons, går att fixa med några knapptryckningar.

Det är verkligen en helt ny dimension i tillvaron, detta att välkomna en ny människa till livet med alla dess utmaningar. Tack gode Gud för Någon!

Min tillvaro går åt till att arbeta och att vila för att arbeta. Mina bloggmässiga dagdrömmar och funderingar pågår mest när jag sitter vid ratten, som den bilpendlare jag är. Tyvärr är det långt från ratten till bloggen.

Men jag har gjort bilresandet till mitt andrum, när jag tänker, lyssnar på gospel eller P1 och bara är. Önskar att jag fick ro att formulera mer här... men sådana önskningar får jag tydligen leva med...

Annars skulle jag kunna kåsera/blogga över frågor som konsten att köpa ny bil, vårinfluensa i 19 dagar, tvååringens verbala utveckling, behovet att att åka till en glänta i skogen eller lyckan i att vara omsluten av goa kollegor.

Ni får hålla tillgodo med Guds rika välsignelse!

Precis före jul hade jag ett möte på jobbet som jag gruvade mig för länge. Bakgrunden till det som avhandlades är komplex och hänsynen till de inblandade är krävande. Jag gruvade mig ärligt talat i flera veckor. Valde nog att låta frustrationen över min arbetssituation gå upp i det här mötet, för att slippa känna att det var och är totalen av allt som gör mig sliten, även mentalt.

Mötet skulle vara på direkt på morgonen, med ingen tid att samla sig mellan ankomst och mötesstart. Jag grubblade lite över vad jag skulle göra som uppladdning. Och plötsligt insåg jag det självklara!

När kraften tryter, tryggheten i tillvaron svajjar och livet känns onödigt tillkrånglat, då finns ju Gud där för att möta mig, bära mig och ge mig kraft att hantera det hela på ett bra sätt. Min metod blev att ta fram Ingmar Johanssons "Mysterium"-skiva och köra valda delar av den på hög volym på bilstereon. Resan till jobbet tar trekvart bakom ratten och jag hann med ganska många viktiga sånger att stärka mig med. Spelade en dos med pigg gospel också. Just Mysterium innehåller en dos vackra texter och för mig en dos nostalgi, vilket var precis vad jag behövde just i det nuet.

Och väl på jobbet kunde jag göra ett samlat intryck, en avvägd insats där jag sa lagom mycket på mötet. Inte för mycket och inte för lite. Där de övriga inblandade var nöjda med mötet och med min nivå på insatsen efteråt. Och där jag ännu en gång påmints om var källan till livet finns...

Tack Gode Gud för att du finns!

En av mina vänner frågade nyligen mig vad vi som är kyrkliga gör på jul. Tjaaa svarade jag, vi går i kyrkan.. lätt förvånad av att just hon undrade över detta. Ja men när och hur undrade hon. Jag berättade lite om vilka kyrkobesök jag själv gjort den senaste och tidigare jular och lite om vad budskapet eller innehållet i tex "samling vid krubban", "julbön" osv är. Då sa vännen något som jag tuggar på sedan dess

"att gå i kyrkan är som att vara kunglig, jag tror man måste födas in i det för att känna till allt och känna sig hemma, men jag sakna budskapet om gyllene regeln och det"

Just den här vännen gjorde en kort sejour i kyrkligheten när hon var tonåring, men kände sig nog aldrig hemma. Och nu när hon reflekterat mer över livet så kände hon tydligen att en pusselbit saknades.

När hon sa det där om att det är om att vara kunglig blev jag så förvånad och ställd att jag inte kunde svara så genomtänkt som jag kanske hade önskat. Och så här efteråt känns det mest sorgligt att någon känner som hon... jag gissar dessutom att hon inte är ensam....

Hösten 2011 har några skälvande veckor kvar innan almanackorna bryts för ett 2012. Snart är första terminen med familjevardag lagd till erfarenheterna och känslan av VAB som hopar sig, konsten att jobba superintensivt när jobbet och hemmatillvaron tillåter och konsten att jobba mer än vad som är möjligt.. på samma tid. Tjaa, där har ni min höst anno 2011.

Någon har traskat in i dagisvärlden. Det började med ganska försiktiga steg. Sedan vidtog tandsprickning av 8 tänder på ungefär lika många veckor, några febertoppar och en massa föräldrastress. Och Någons inställning till dagis var nog blandad.

Redan tidigt i höstas, när vi såg åt vilket håll tillvaron skulle kunna barka, bestämde vi oss för att boka en resa till solen. Mest för att vi föräldrar kände att vi skulle behöva en andningspaus från våra ekorrhjul. Så vi bokade en vecka till sol, bad, god mat och en massa lugn. Någon gillade detta, skulle det visa sig. Flygplats, bussar, kortet till hotellrumsdörren, poolen, vågorna i havet, enorm sandstrand, hissen som pratade... tjaa det var många saker som var ohejdat spännande enligt Någon.

Men mest fascinerande var nog nästan det som hände efteråt. När Någon återvände till dagis. Lugn, trygg och med en klart större portion bus. För tydligen var det precis vad han behövde, att få mamma och pappas odelade uppmärksamhet en vecka i lugn och ro. Såväl språk som motorisk utveckling har skuttat framåt, vilket gör att det numera går att föra konversationer med Någon. Här ett referat från middagsbordet häromdagen:

Jag: Vad har du gjort på dagis idag?
Någon: Ätit pannkakor!
Jag: Ååå vad gott, fick ni sylt till?
Någon: Jaa!


... men konstigt nog hade inte pannkakor stått på varken dagis eller hemmakökets meny.. men OOOO så mysigt det är med dessa små pratstunder!!

Något gör att jag alltid gillat förråd. Den där lite dammiga lukten, trängseln av en massa lådor och ett halvdunkelt ljus. Förrådet som hörde till mitt livs första bostad minns jag inget av, men desto mer av de följande:

När jag var fem flyttade familjen till radhus. Mina käcka morföräldrar och föräldrar drog nästan genast igång projektet att isolera vår del av förrådslängan. Där förvarades sedan en massa friluftsutrustning, en extra frys där pappas skörd hamnade och en vansinnig massa andra prylar. Jag tyckte alltid att det var lite spännande att vara där....

Nästa flytt gick när jag var 13. Även denna gång isolerades radhusets förråd och magin uppstod snart igen. Hyllorna fylldes med minnen från svunna tider, förhoppningar om stora friluftsexpeditioner och en del barndomsprylar från såväl mina föräldrar som brorsan och mig.

Sedan flyttade jag hemifrån. Mina egna förråd har sällan varit spännande, med undantag av hörnet i mamma och pappas förråd. För det var så det blev, när mamma och pappa flyttade till villa så hamnade mina prylar i ett hörn. Där stod de i olika omfattning och omgångar i tio år innan jag flyttade hemifrån på riktigt. Jag hade nog en fot kvar hemma med hjälp av det där hörnet.....

Nu har vi ett förråd på vinden i vår villa. Välorganiserat och uppstaplat, men ändå lite magiskt. Fyllt av minnen från tidigare liv, pappershögar från nutid och dåtid och numera också sonens babyprylar. Även detta hörn är lite inbjudande att hänga i!

Och med detta i bakhuvudet förstår ni hur varm jag blir i hjärtat! Min älskade prins har inrett en rithörna åt Någon i förrådet! Ett bord i sonens storlek, min gamla minibyrå som pall och en ask pennor och papper. Och en störtnöjd Någon som beställer tecknade "kopte" = helikopter av sina föräldrar, där båda har rätt begränsad konstnärlig talang...

Min tur att hämta på dagis. Jag tänker att det vore mysigt med en tur ut i skogen och plocka trattkantareller. Tackar min lyckliga stjärna för att jobbmobilen larmar "Hämta på dagis" 1 h 15 min före dagisdagens slut... och kastar allt jag trodde att jag skulle jobba med åt sidan.

I bilen hemåt tänker jag fortfarande att skogstur vore mysigt. Vet exakt destination i så fall. Hittar lilla älskade Någon lekandes ute på dagisgården. Han är ju klädd före utelek till och med... Men min färgglada kavaj, halvkorta kjol och piffiga handväska passar dåligt i skogen...

... vi åker hem. Hm.. måste ju ta aaaav Någon ytterkläderna medan jag byter om till skogskläder. Och plötsligt har en rejäl stund passerat. Särskilt eftersom Någon helst sitter i min famn och snurrar mitt hår runt sina händer....

Äsch! Matdags för Någon. Och efter det blir det för sent för att dra iväg, mörkrädda jag och en halvtrött 1,5 åring i skogen är ju en dålig idé.

Äsch igen. Diverse mat är slut i skåpen, vi får nog ta och handla. Sonen och jag får på oss ytterkläder och jag är nära att vända svamputflykten till en biltur till Coop på andra sidan stan, bara för att det var flera veckor sedan jag var där senast.

Men DÅ inser jag vad jag håller på med. Och packar genast ner Sonen i vagnen istället för bilen. Tar en långpromenad till vanliga affären och handlar bara det jag behöver. Och tänker att svampturen blev en onödig milslång bilresa med shopping som sedan blev en promenad.

På vägen hem somnar Någon i vagnen och vaknar knappt vid klädbyte, vällingdags eller tandborstningen. Och mamman funderar över sig själv som friluftsmänniska. Stadspromenad är också bra.

Det är precis vad vi har gjort. Sonen har fått lära sig vad vardag är och hur stor skillnad det är mot helger. En process som inte var eller är lätt, när man inte kan prata med honom. Men nu är det gjort. Unge herr Någon går på dagis. Och därmed snurrar livet fort. Tydligen utan bloggande...