avkoppling är relativt

Jullugn råder i min lilla värld. Sedan mormor flyttat in på vårdboende, har anledningen till oro minskat drastiskt. Kvar är tid för avkoppling.

Jag har firat jul efter mina "konstens regler". Precis lagom mycket av det mesta och vädret var helt på min sida igår när det började snöa på förmiddagen! Vit jul är ju extra mysigt!

Ett annat sätt att koppla av är att bege sig ut i naturen. Påpälsad på alla ledder begav jag mig ut i skogen idag. Vi var ute i fyra timmar och gick över stock och sten. Ljuvligt att komma så långt från civilisationen att ljudet inte når in dit. Lite rester från julmaten smakar otroligt mycket bättre sittandes på ett liggunderlag på en sten ute i skogen!

De närmaste dagarna blir det väldigt lite stillasittande.... dags att vara toksocial och träffa stora delar av närmaste kompisgänget! Sedan ska jag koppla av genom att slöa hemma i villan...

...som sagt... avkoppling är relativt....

håll reda på favoritbloggarna!

Följ min blogg med bloglovin

- klicka på länken för att hålla reda på min blogg!!

nära mardrömmen



Mormor gillar röda nejlikor....

Mormor har alltid sagt att hon inte vill bli gammal och sjuk. Att hon inte vill vara till besvär och att hon vill dö innan det. Utan att ta i speciellt hårt kan jag konstatera att det inte blev så. Nu ÄR hon gammal, sjuk, till besvär och har inte dött än. Ändå är hon min älskade mormor, även om den mormor jag umgåtts med hela mitt liv till viss del bleknat bort.

Det finns många läskigheter i att bli gammal. För mormor måste det, i stunder av närvaro och insikt, vara värre än för många andra. Hon har ju gjort stora delar av sitt livsverk inom vården och vet precis hur eländigt det kan vara att bli gammal. När andra blivit gamla har hon stöttat och lindrat, hjälpt dem och gjort mycket av åldrandet begripligt för oss andra. Jag minns t.ex. när hon följde med brorsan och mig till vår farmor som låg på sitt yttersta. Att ha med sig mormor var verkligen en trygghet, hon visste hur man skulle handskas med någon som var så svag som farmor.

Men nu är det alltså mormors egen tur eller otur att bli gammal. Som jag skrev i mitt förra inlägg är det tydligt att kroppen sakta lägger ner. Problemet med ett utdraget åldrande som detta är att det blir så otroligt påfrestande för omgivningen och så dystert. Utan att överdriva vågar jag påstå att mormor just nu upplever sin mardröm.  Att saaaakta, sakta brytas ner var inte hennes plan. Hon har alltid bett till vår Herre om att få dö "knall och fall". Det lyckades inte.

Nu har hon äntligen gått med på att flytta till vårdboende och efter bara en eftermiddag där har hon i alla fall ätit glatt och frivilligt! Det bådar gott!

älskade envisa gumma!



Min mormor är över nittio och börjar bli rätt skröplig. Kroppen signalerar sakta men säkert att hennes långa livsgärning är över och att det snart är dags att sluta dagarna på jorden. Mormors livsverk är större än de flestas och min respekt för hennes gärningar är stor.

Nu sitter hon, denna älskade envisa gumma, i sin stol i vardagsrummet och är mer envis än vanligt. Medicinernas verkan är lite blandad, vissa gör gott för kroppen medan orsakar andra besvär. Andra lindrar och ytterligare andra har  plockats bort för att deras verkan var oviss. Hon tillbringade nyligen en månad på sjukhus och sedan blev det lite bättre ordning på kroppen och dess funktioner.

Samtidigt kan väldigt lite av hennes välmående sägas vara tack vare den vård som samhället ger henne. Mycket av framgångarna hänger på att hon är omgiven av familj med sjukvårdskompetens. Och det gör mig ROSENRASANDE!!! Hemtjänstens tafflighet (-brist på empati), distriktsvårdens ointresse och läkarnas låga engagemang - allt leder till att vi andra runt omkring får engagera oss dubbelt. Först för att ta hand om mormor och sen för att förklara för ansvarig instans vad som borde ha skett.

För visst borde väl även en 92 årig gumma ha rätt att må så bra som möjligt sin sista tid i livet - eller?!?!

min röda lampa


Decembermörker och jag är verkligen trött... Tur att jobbet är skoj annars skulle jag troligen strejka hemma i sängen istället för att göra det jag borde. Nu släpar jag mig dit och framåt förmiddagen nån gång kvicknar jag till... och tänker att snart är det jul och då ska jag vara ledig ett bra tag. Ingen pendling och inget jobbkaos på många dagar.

Under tiden får jag glädjas över min fina röda lampa från det stora möbelvaruhuset... en lampa som lyser upp mitt kontor och som lockar mina kollegor att kommentera den med allehanda fnissframkallande repliker... hihihi...


RSS 2.0