älskade envisa gumma!



Min mormor är över nittio och börjar bli rätt skröplig. Kroppen signalerar sakta men säkert att hennes långa livsgärning är över och att det snart är dags att sluta dagarna på jorden. Mormors livsverk är större än de flestas och min respekt för hennes gärningar är stor.

Nu sitter hon, denna älskade envisa gumma, i sin stol i vardagsrummet och är mer envis än vanligt. Medicinernas verkan är lite blandad, vissa gör gott för kroppen medan orsakar andra besvär. Andra lindrar och ytterligare andra har  plockats bort för att deras verkan var oviss. Hon tillbringade nyligen en månad på sjukhus och sedan blev det lite bättre ordning på kroppen och dess funktioner.

Samtidigt kan väldigt lite av hennes välmående sägas vara tack vare den vård som samhället ger henne. Mycket av framgångarna hänger på att hon är omgiven av familj med sjukvårdskompetens. Och det gör mig ROSENRASANDE!!! Hemtjänstens tafflighet (-brist på empati), distriktsvårdens ointresse och läkarnas låga engagemang - allt leder till att vi andra runt omkring får engagera oss dubbelt. Först för att ta hand om mormor och sen för att förklara för ansvarig instans vad som borde ha skett.

För visst borde väl även en 92 årig gumma ha rätt att må så bra som möjligt sin sista tid i livet - eller?!?!

Kommentarer
Postat av: Maja

Du har helt rätt! Det är hemskt att tänka på alla dem som inte har superengagerade människor runt sig som kan ta i lite åt dem i samtal med beslutande. Stackars lilla tanten!

2008-12-20 @ 20:53:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0