quornwok

Quorn är en rätt mysko råvara egentligen, gjord på svampprotein och ofanligt anpassningsbar i matlagningen. Dessutom hittade jag fullkornsnudlar som bara innehöll 175 kcal per 100 g - otroligt lite och goda var de också!! Nu har jag slutat kaloriberäkna all mat jag lagar, men detta står sig nog bra som bantningsmat!

Pratglads quornwok

4 portioner

1 påse quornbitar
3 msk teriyakisås
1 tsk sesamolja
1 tsk soja
1 dl majskorn
1 dl gröna ärtor
2 dl broccoli
2 msk sesamfrö
4 nystan fullkornsnudlar

Marinera quornbitarna i hälften av teriyakisåsen medans de tinar.Koka nudlarna. Fräs quornbitarna så att de får färg och blir genomvarma. Häll i grönsakerna och låt allt bli varmt. Häll i resten av såsen plus sesamolja och soja. Strö över sesamfröna alldeles före servering.

boknördtest

Det hade jag ju kunnat ana.... att min boknördhetsfaktor skulle vara hög... håhåjaja.... ytterligt barnsligt med sådana här test, men ack så skoj....




Tilläggas kan att jag just återvänt från en ljuvlig resa till min kompis J på Irland - tack för en mysig helg med nyttigt luftombyte! Kamera hade jag inte med mig, så några bilder finns inte. Ljuvligheten fanns i stunden just då och där.

entusiaster?!?!

Mitt mål med mitt bloggande är att fundera kring vardagens små utmaningar och förtretligheter och att hålla mitt jobb undan från bloggandet. Att jag vill hålla undan jobbet beror dels på att alldeles för många människor bloggar hemskt otaktiskt och dels på min blogg är en helt privat historia - inte ett dugg kopplat till vad jag gör på arbetstid. Men inga regler utan undantag. Här kommer några tankar som startade under arbetstid i min värld idag.

Entusiasm är en känsla och en egenskap som driver människor väldigt långt. Själv ser jag mig själv som entusiastisk inför en massa olika saker. Jag blir entusiastisk när jag får lära mig mer om mitt yrkesmässiga ämnesområde, när jag får friluftsa, när jag får god mat och vid en massa andra tillfällen. Och av nån anledning blir jag entusiastisk av datorer......

image43

Bevisligen lägger jag väldigt många timmar en vanlig vecka på att sitta vid dataskärmar. Dels sitter jag där under arbetstid och dels när jag kommer hem. På dagarna är det jobbrelaterade saker som flimrar förbi och på kvällarna är det bloggar, internetforum av olika slag och privatmailen som undersöks. På dagarna blir jag entusiastisk när jag slipper skriva ut ett papper och istället kan läsa innehållet på skärmen. På kvällarna blir jag entusiastisk över att kunna kommunicera med diverse vänner via datorn.

Idag på jobbet blev jag extra entusiastisk. Jag, som har som mål att jobba mot ett mer papperslöst kontor, vädrade morgonluft. En lösning finns i sikte och nu gäller det att sprida entusiasmen kring upptäckten. Man kan lugnt säga att mottagandet hos omgivningen var blandat. Och effekten av min entusiasm kring upptäckten blev att jag fick hålla en liten instruktion i konsten att använda en viss datafunktion.......

.... för hur man än vrider på saken så sitter kontorsanställda som mina kollegor och jag och använder en HIMLA massa teknik - utan att ha fått nån mer omfattande utbildning eller ens instruktion. När jag började mitt nya jobb i januari blev jag introducerad i en massa saker - men konsten att använda det lokala datanätverket... näe det fick jag utforska själv. Är det inte fascinerande och rätt skrämmande hur mycket vi använder något som vi vet relativt lite om? För egen del har jag tillräckligt goda datakunskaper för att kunna förstå och använda det jag behöver, mitt intresse och min entusiasm hjälper mig ganska långt. Tanken svindlar kring hur snabbt utvecklingen inom det här området gått, hur höga krav vi har på att alla - oavsett ålder, intresse eller anställningstid - ska ta till sig denna moderna teknik och använda den som en förlängning av dem själva!!! För att det ska fungera i längden krävs det nog mer än bara entusiaster som jag, som ger ifrån mig små joddlande läten när datorn dras igång och jag får börja knappa...

bantningsjubel!

Fick just ett ryck och loggade in på viktklubb för första gången på en hel evighet..... Tittade på diverse sammanställningar där och läste mina gamla viktklubbsbloggar. Här kommer några stiliga fakta om min förändring sedan maj 2007. Jag har :
  • gått från 101 till 83 i midjemått - under 80 är målet eftersom det är att vara på den RIKTIGT säkra sidan.
  • gått från att väga 95 kg till att nu väga 71...... nuvarande BMI är 26 så jag är fortfarande lite överviktig
  • bytt från klädstorlek 46 till nuvarande 38/40 i byxor och 40/42 i överdelar...
Vill bara säga att det GÅR!!!! Visst har jag slitigt men det har inte gått nån nöd på mig! Heja alla viktminskare!!!! Det finns hopp!!!

fler nutida begrepp

Vill knappt erkänna att jag läser kvällstidningarna på nätet, men ibland är det oundvikligt att berätta om det. Aftonbladet hade i veckan en artikel om fenomenet "parsingel" som väckte min uppmärksamhet. Resonemanget går ut på att folk i allt högre utsträckning lever i parrelationer men har varsitt liv i hög utsträckning. Något som VERKLIGEN känns bekant i min värld. Ett klockrent exempel är den gångna helgen:

Maken åkte till Sälen i torsdags med grabbgänget, det har åkt skidor och haft skoj över helgen. Själv drog jag på social turné (=eget påfunnet begrepp) till Sthlm/Ua med diverse hållpunkter. Testade den nya skybaren i Skatteskrapan med gamla kursaren E, försökte övertyga Ls dotter om det skojiga i att äta mangopuré, gjorde en utgrävning bland mina gamla pinaler hemma hos mina föräldrar, åt ljuvliga polkabetor ackompanjerat av riktig champagne hemma hos A&P och tog ut mormor på promenad i snålblåst och regn. - En rätt vanlig helg i min värld, i ett tempo som maken inte skulle välja även om just vännerna som utgjorde helgens hållpunkter hör till dem även han uppskattar.

Både maken och jag har goda tendenser att planera helger och aktiviteter lika mycket tillsammans som var för sig. Och det passar mig ypperligt! Visst blir det ändring nu när vi ska renovera hus tillsammans, men skisserna på den kommande semesterns upplägg innehåller både veckor tillsammans och veckor var för sig. Att till 100% kokonga tillsammans med maken är inte min grej.

I min omgivning finns människor vars sätt att leva tillsammans snarast handlar om nån form av siamesisk tvilling-tillvaro där alla aktiviteter, vänner och händelser är gemensamma. Jag hoppas innerligt att de är lika lyckliga i sitt val, som maken och jag är med vårt!

image42

Maken och jag har verkligen skojigt ihop och jag är så lycklig över att ha hittat prinsen. Men minst lika lycklig är jag över att både han och jag kunnat fortsätta leva stora delar av det liv vi hade innan.

(bild från senaste kanotutfärden - ett intresse som maken och jag delar)

RSS 2.0