julklappar är ute

Jag har just fixat alla julklappar utom en. Vad maken ska få är fortfarande en gåta. Familjen får varsin bok, noga utvalda sådana och vännerna fick intyg på att jag skänkt pengar till Unicef.  Förutom den återstående till maken så har jag alltså lyckats shoppa alla julklappar på en halvtimme framför datorn och projektet med att ge sig ut i julhandeln och trängas blir alltså minimal!



Men julklappar känns ganska dött som projekt betraktat. Numera har vi helt andra konsumtionsmönster. Förr väntade folk till jul med att köpa en ny jacka och gav sedan den till någon som först efter julafton kunde stoltsera i sin nya jacka. Nu köper vi liksom det vi behöver när vi behöver det. Och alltså blir julklappar rätt överflödigt och onödigt. Själv har jag försökt önska mig saker jag vill ha och kanske får jag det också... eller så går jag och köper det på mellandagsrean....

För den som vill köpa julklappar som gör gott i andra delar av världen rekommenderas:
IMs webbutik
Unicef
Vi-skogen



novemberljus

Ett tema som jag verkar återkomma till här på bloggen är tacksamhet. Tacksamhet för livet, kärleken och min priviligerade tillvaro. Min ambition med bloggtexterna är ganska oklar, det som skrivs här är tankar som råkat poppa upp vid ett eller annat tillfälle och kanske går det att påstå att en av de sammanhållande teman är tacksamhet.

Just nu, mitt i ett mörkt november med regn och rusk, är det söndagskväll och jag är ännu en gång tacksam. I min tillvaro har just en helg passerat. En helg då novembermörkret bröts på många sätt:


  • Ljusinstallationer i Uppsala - den ena galnare än den andra
  • Mormor verkar lika envis som vanligt, hon håller sig nog på benen ett tag till... som det 92 åriga kraftpaket hon är
  • Lördagens fest hade tema ljus - kompisarna som bjöd in skrev redan i inbjudan att i "november behöver vi ljus" och så samlades en massa folk som jag inte sett på evigheter! En verkligen ljuspunkt!!
  • En stilla (och sanslöst mättande) brunch tillsammans med goa vännerna E&P
  • Plus diverse sovmorgnar och mysiga fikastunder ...
Så kära bloggläsare - jag hoppas att även ni har ynnesten att få omges av novemberljus i en eller annan form. Och att även ni har anledning, att som jag, vara tacksam över det liv vi lever - för min del ett liv där väldigt få dörrar är stängda och där gemenskapen med familj och vänner sällan är långt borta.

Tack också för alla kommentarer - det är skoj när mina grubblande texter blir lästa och kommenterade!!!

förpackad i beskyddande atmosfär

Ikväll har jag chattat med en av mina goa vänner. Vi diskuterade tro och vad är som får vår kristna tro att utvecklas. Något som är tydligt är att känslan av tro varierar över tiden. Kanske finns det förklaringar till sådant, kanske inte. För egen del har jag tagit några steg åt sidan från kyrkan, trots att mitt engagemang fortfarande är klart aktivt. Men den kyrkliga gemenskap som jag växte upp i och som jag delar med många av mina vänner, den känns i vissa stycken mer hindrande än utvecklande.



Det känns lite som om jag som invidivid kan bli "förpackad i beskyddande atmosfär" om jag stänger in mig i den kyrkliga värld där jag hör hemma. Världen utanför är något annat och visst hotar den mer än tryggheten hemma på min gata i stan... Samtidigt kommer jag inte från någon kyrklig miljö som betraktas som instängd, min hemarena i sådana sammanhang betraktas snarare som ovanligt liberal och ovanligt världstillvänd. Ändå kan jag få utbrott över präktighetsfaktorn inom den värld där jag fortfarande rör mig, antalet "lyckade personerr" minskar inte direkt. Och trots att jag uppfyller flera av präktighetsnormkraven så känner jag mig mest instängd när jag rör mig sådana kretsar.

Det handlar om att söka och att finna balans mellan olika delar av tron och dess tillämpning i våra liv. Det handlar om att balansera krav på sig själv och de krav från omgivningen som varje invidid väljer att bejaka eller inte. Det handlar om att leva - leva det liv som vi fått som gåva. Och det handlar om att söka sig till sammanhang som utvecklar en och som gör att jag får må bra. Jag försöker hitta sådana sammanhang och samtidigt inse att jag kanske inte får allt på ett ställe.. utan att det handlar om att söka olika pusselbitar på olika ställen. Är dock otroligt tacksam över att få ingå i en gemenskap som ger mig fler pusselbitar till tron än vad jag upplevt på länge! Tack gode Gud för sånt!!!

snurr och stiltje

I lördags kväll dök ett sånt där magiskt ögonblick upp. Ett ögonblick när närvaron är total, lugnet fullständigt och känslan av Guds närvaro är nästan påtaglig. Jag hade tagit några dagars semester för att anta del två i utmaningen. Intensiva dagar med fullspäckat program, massa folk, matlagning, bibelstudier, djupa samtal, snöbollar, många gäspningar och många fnitterattacker - allt ingick i den intensiva mixen.

I lördagskväll var det dags för ett ljusspår. Vi avslutade med några lovsånger runt en värmande brasa, kompade av S på gitarr och med mig som medhjälpare - det kompakta mörket innebar behov av ficklampsljus över ackorden i sångboken. Andakten avslutades med att hela skaran stod i en stor ring, hand i hand och sjöng Välsignelsen. Ute var det rätt rejält kallt, jag hade inte tänkt på att det kunde bli vinterkyla så skorna som jag hade på mig var inte alls tillräckligt varma. Men där stod jag, omgiven av goa scoutvänner och med ett stort lugn i hjärtat och frös i den stunden ganska lite. Jag kände mig mer varm i hjärtat och kände en mer tydlig närvaro i nuet.

En sådan där närvaro som jag som kristen förklarar med att Gud var lite extra närvarande. En sådan där närvaro som kommer ur en sjungen version av Välsignelsen i rätt sällskap. En sådan där närvaro som gör att jag mår bra länge efteråt och som är något jag hämtar kraft ifrån......

Kraft att ta tag i allt och inget som händer omkring mig... mycket handlar om sådana här.....



en vindkraftpark i Falkenbergstrakten...

RSS 2.0