att köpa

En av mina bästa kompisar köpte hus något år tidigare än maken och jag och kommenterade livet i villa rätt kärnfullt:
Varje gång man ska göra något, så måste man köpa något...

Och så är det verkligen...Varje steg i renoveringen förestågs av nåt märkligt inköp och varje steg i inredningen föregås av att något skaffas för att få en ny plats hemma hos oss. Vi har inte ont om pengar, bor inte evighetslångt från affärerna och är inte orörliga... det är bara så fascinerande att inför varje steg ska något köpas. Idag har vi shoppat städskåpsinredning på IKEA, sladdar på Kjell & c.o. och bland annat ett böjbart ventilationsrör på K-rauta. En söndag i ösregn då inspirationen till det mesta är försvunnen. En dag då frågan om dagens huvudmål tog en evighet att lösa - tydligen blir man inte hungrig av trist väder och bilburen shoppning.... (lösningen blev drivein-mat från Max.... vaddå fantasilöst... ha ha ha)

Steg framåt i renoveringen tas det i alla fall här. Numera finns det takbelysning i förrådsdelen av vinden och nätverket för tv och data verkar funka allt bättre. För första gången sedan vi flyttade sitter jag just nu i soffan och bloggar! Najs värre!

Bilder på renoveringen kanske skulle underhålla en och annan.. men det lär inte hända... Dels är vi usla på att använda kameran och dels tycker maken att man ska låta bli att lägga ut bilder inifrån huset. Så alla ni som är nyfikna OCH råkar veta adressen till vårt lilla träslott - välkomna hit och titta!

att närma sig skapelsen

Min värld är bra på att snurra i en sanslös takt. Konstigt nog menar jag att den är sanslös, fast det faktiskt är ett normaltillstånd för min del. För jag lever alltid i en fart som får en del andra att skaka på huvudet... ändå envisas jag med att tycka att tillvaron snurrar fort.

Hur som helst. Förra veckan innebar en mindre världsomsegling runt Sverige, ett längre SJ-äventyr inkluderat. Ett kort besök i den scoutgemenskap som fortfarande känns lite ny, var ett av stoppen. Det är verkligen en go samling som samarbetar om en spännande arbetsuppgift. Om några veckor är det dags för del två av kursen jag är med och leder. Råkade vid ett lunchsamtal på jobbet nämna vad jag kommer att "undervisa" om - med mycket impade och förvånade kollegor som följd...  - konsten att låta mina världar krocka...



I söndags ägnade jag mig åt något som känns nära skapelsen.... jag monterade vår nyinköpta kompost och fyllde den med ihopkrattade löv. Sopsorteringen är genast förfinad inne i köket och förhoppningen om att bidra till ett bättre kretsopp är större än innan.

var kommer kraften ifrån?

Idag har jag gått några mer sanslösa ronder på jobbet. Temat som återkommer när jag ägnar mig åt "strid" på arbetstid är att det handlar om behov av förändring av strukturer, utveckling av sätt att hantera olika frågor, andra perspektiv på återkommande händelser eller bara ett allmänt ifrågasättande. Samtliga dessa teman är typiska för den som är nyanställd på ett ställe och som samtidigt känner att man har ett visst stöd och handlingsutrymme. Jag har känner att jag har stöd för det jag "strider" om, även om det finns såväl passivt som aktivt motstånd. Och alltså känner jag mig inte besvärlig på "riktigt".

Det jag vill kommentera så här på bloggen är alltså inte problem på arbetsplatsen (för det är inte värre än på något annat ställe) utan den kraft som ligger bakom alla dessa förändringsprojekt som jag diskuterar eller driver i olika sammanhang. Jag undrar nämligen var den kraften kommer ifrån. Detta eftersom jag vet att jag inte brukar mattas av i första taget, utan - om utrymme ges - fortsätta driva den här typen av frågor i de forum där jag rör mig. Och som sagt - hur sjutton får man kraft till allt detta ifrågasättande, diskuterande och konceptutvecklande?!?!

Idag när jag lämnade jobbet var jag nästan fysiskt utmattad. Men piggade på mig efter ett besök hos frissan. Och med vissheten att mitt kampanjande fortsätter imorgon....

.... men som sagt... var ifrån får jag kraften? Hur orkar jag vara "besvärligt" mer eller mindre hela tiden? Ni som känner mig kanske har nåt svar och ni andra får gärna komma med intressanta inspel!

(Kan förresten rapportera följande om huset: Tv-problemen är lösta men gästerna som kommer till helgen kommer inte få sitta bakom en färdig toadörr... utan bara en halvmålad... Ingen vante har hittats och något beslut i cykelfrågan har jag inte fattat..)

pengar är inte allt

Komiskt nog fick jag tre kommentarer på gårdagens blogginlägg med tre olika åsikter om vad jag borde göra. Glömde att jag faktiskt har ett fjärde alternativ också... svärmor har en cykel över som i så fall måste renoveras... Jag ska tänka vidare på frågan. Återkommer!

Upptäckte dock något tungt imorse. En av mina vantar är försvunna!!! För 11 år sedan dog min söta farmor E. Hon var en underbar farmor som stickade fingervantar, bakade ljuvliga kakor, läste all världens litteratur och verkligen tog sig tid med oss barnbarn. Från att jag var riktigt liten tills hon dog när jag var 21 förde jag spännande samtal med farmor. Trots att det gått så lång tid och att hon dessutom var gammal och trött när hon dog, så saknar jag henne jättemycket.

Och idag upptäckte jag alltså något hemskt. En av mina underbara bruna fingervantar är försvunna. Troligen har den ramlat ur väskan nån gång när jag dragit upp något annat ur den. Kanske ligger den på jobbet, men mest sannolikt är nog att jag inte återser den. Typiskt hemskt! Den vanten är ju oersättlig till sitt affektionsvärde även om funktionen "värma händer" går att ersätta med andra vantar. Men en vackert, hemstickad fingervante gjord av min farmor... näee... det kan man inte köpa för pengar...


för och emot lågpris?!?

Dags att chocka både er läsare och mig själv - andra blogginlägget på ett dygn!  Tänkte ha en utläggning om något jag verkligen grubblar över: för och emot lågpris.

Jag har, som den initierade bloggläsaren vet, en antik cykel som inte riktigt går att fixa till. Alltså är jag på jakt efter en ny cykel. Igår åkte vi ett varv här i hålan och gjorde lite marknadsundersökning, ett projekt som jag fortsatt via nätet. Jag vill ha en damcykel med navdynamo, cykelkorg, kjolskydd och utan krånglande växlar. Dubbdäck bör ingå i utrustningen och helst ska den inte se dyr ut eftersom den kommer att tillbringa hela dagarna i cykelstället vid busstationen. Med denna kravspec har jag nu spanat. Hos den förtroendeingivande cykelaffären blev summan 5000 papp för nämnda önskemål och det vettigaste motalternativet är nog en variant på Biltema (endast spanad på via nätet) för halva den summan.

Nu grubblar jag över hur mycket pengar jag vill lägga på en cykel, hur lågprisvarianter står sig mot märkesvaror och om "köpa billigt köpa dyrt" håller även i det här sammanhanget.

Men nästan mest funderar jag över min image.... vem skulle erkänna att den köpt hoj på Biltema?!? Är det lika illa som att fynda kläder på ellos? Eller "får" man köpa prylar på postorder/lågpris.... tjaaa jag som gillar att vara på tvärs med det mesta brukar sällan inrätta mig i sådana led. Jag tänker nog helt enkelt dra till närmsta Biltema och spana in hojen. Och samtidigt fascineras över att vi människor lägger så mycket kraft på att shoppa - inte bara utifrån kvalitét och prisnivå - utan också utifrån image... en cykel från Biltema låter ju skräpigare än en från hålans Cykel & Motoraffär.... men vill man ha en 5000 kronors pryl stående på busstationen hela dagarna?!? Parallellerna är lätta att dra till nästan alla typer av pinaler och frågetecknen om kopplingen mellan pris, kvalitét och image är oändligt många!

Bidra gärna med åsikter i frågan om lågpris kontra märkesvaror?

kanelbullens dag utan tv

Nu är det ett tag sedan jag kacklade här. Har några påbörjade inlägg som inte publicerats, men de kommer nog fastna där. Började resonemang som inte slutfördes och njaa inte vet jag om de verkligen kommer att gå i mål.

Min värld består som vanligt väldigt mycket av mitt jobb. Det jag gör på arbetstid har en tendens att ta över min tillvaro ganska rejält. Oftast är det bara skoj, arbetsuppgifterna är spännande och utmanande och jag trivs med dem. Men visst har även jag dystra dagar när jobbet är lite väl motigt och det mest känns som att det är långt till bussen hem avgår. Himla tur att dessa dagar är relativt få och inträffar sällan...  Om en månad är den fem år sedan jag började pendla, ett tecken som tydligt som något på att jag haft och har jobb som jag trivs med... för 75 min enkel resa till jobbet kräver nog att man har skoj på plats! Annars ger man nog upp?!?!



Idag är det lördag och kanelbullens dag - jag har avnjutit en riktigt stor och god kanelbulle idag! Inte nyttigt men OTROLIGT gott!!!! I övrigt är det en slö helg på hemmafronten! Lite mer eller mindre nödvändig shopping men annars har jag laddat matlådor och softat. Sen middag blev det också.. och god Rosépepparstekt lax med timjanquinoa och en god chardonnay till det! Livet är trevligt!!

Husrenoveringen glider vidare - hallen närmar sig mål. Hatthylla, skohylla och spegel kom upp i veckan som gick. Nu återstår bara platsbyggda överskåp. Toadörren genomgår just nu förvandling - från trist gulvit till fräscht vit. En process som innebär att toan i källaren blir mer frekvent använd.. fniss fniss!

(oj! glömde visst förklara det där med "utan tv"... omdragningar av antennsladdarna pågår här och tyvärr har det inte varit så framgångsrikt än så länge. Så istället för att ägna lördagskvällen åt att glo på tv, tände vi några ljus, la oss skavfötters under en filt i soffan och fortsatte njuta av trevliga samtal och gott vin)

RSS 2.0