skrivande

Jag har alltid gillat att skriva. Att försöka formulera tankar, åsikter och slutsatser i text fascinerar mig. Redan tidigt uppskattade jag att skriva uppsatser i skolan, även om ämnena som tilldelades mig ibland kunde ta död på inspirationen. Under min tonår skrev jag otroliga mängder brev, jag hade runt 25 brevvänner och vi skrev brev till varandra nästan varje vecka. På den tiden fanns inget Internet i nuvarande form och alltså var brevvänner ett sätt att få och hålla kontakt med människor utanför mitt eget riktnummerområde (för på den tiden var det svindyrt att ringa "riks").

Skriver gör jag till vardags. Så snart jag hade pluggat färdigt fick jag ett jobb som innebar att jag författade rapporter i långa banor. Om saker jag greppade och sånt jag fick engagera mig lite mer för att förstå. När jag sedan bytte jobb för ett och ett halvt år sedan fick jag snabbt lära mig att skriva på ett nytt sätt. Mitt jobbskrivande handlar numera mestadels om att sammanfatta ståndpunkter och att framföra såväl positivt som negativ kritik.

En del skrivande på fritiden har det också blivit, men kanske inte så mycket som jag egentligen drömmer om. De ganska korta brottstycken text som publiceras här på bloggen uppfyller inte riktigt mina drömmar om skrivande. Någonstans långt inne finns en dröm om att skriva en bok. I perioder har jag haft både handling och titel klar för mig, men som vanligt är det självdisciplinen det hela stöper på. Att samla sig så mycket som till att formulera en roman från start till slut och sedan sälja in den till tryck är nog mer än vad jag ids hålla på med.

Istället nöjer jag mig med lite bloggande om livets väsentlig och oväsentligheter, ett dagligt dagboksskrivande och som sagt ett rätt omfattande arbetsrelaterat skrivande. Men så ibland.. när jag läser en givande bok, får en ny infallsvinkel på tillvarons komplexitet eller känner en extra skrivlust... då kryper drömmarna fram ur sina gömmor...

...och kanske är det ganska typiskt att jag skriver just detta just idag... sista dagen av en drygt fem veckor lång ledighet från jobbet.. precis innan jag ska träda i tjänst igen... och börja skriva igen.... En ledighet som varit utvilande, lugn och bra!


en av årets semesterbilder... på väg utför linbanan i Abisko



några roliga prylar i nya IKEA-katalogen

Den här bloggen är ju inte direkt känd för att innehålla inredningstips och tankar.. men det är ju också en del av livet. Idag ramlade nya IKEA-katalogen ner i min brevlåda. Alltid spännande att se vad de hittar på!
Favoriter bland prylarna:


- en rätt rimlig storlek på självbevattnande kruka.... som nog kan rädda en eller annan krukväxt här


- Dalahäst i kakformvariant... exempel på svensk genuin form

landets viktigaste krishanteringsreserv

Mitt bokläsande har verkligen minskat trots idoga försök att återta läslusfasonerna. Kanske blir det bättre när jag börjar jobba igen och sitter timtals på bussen. Så här i slutet av semestern försöker jag i alla fall läsa ut den senast påbörjade boken; PC Jersilds Medicinska memoarer. En klart läsvärd bok som ger perspektiv hur kunskaperna i vården utvecklats de senaste femtio åren.



Mitt i denna spännande historieskildring hittade jag en intressant passus. Det handlar om hur synen på psykisk sjukdom utvecklats och förändrats, hur psykoanalysen och förståelsen för människors upplevelse av kriser förändrats. Jag fastnade särskilt för den här meningen: "Johan Cullbergs bok Kris och utveckling kom att bli vida spridd även i lekmannakrestas och så småningom skulle också Svenska Kurkan lämna sin fördömande syn på den förfärlige, sexualfixerade Freund och växa till landets viktigaste krishanteringsreserv. " (min kursivering)

Just detta, att betrakta kyrkan - inte bara Svenska Kyrkan utan även åtminstone en del av de äldre och etablerade frikyrkorna - som krishanteringsreserv är ju ett mycket intressant sätt att se på vår verksamhet. För jag måste säga att jag känner igen den bilden, även om Jersilds formulering framstår som extra tydlig.

Hur ska man då se på denna beskrivning? Är den förminskande eller är den rättvisande? Är vi inom kyrkan bekväma med den beskrivningen, vad fattas och hur vill vi i så fall förändra bilden? Hur angår kyrkan nutiden?



Inga små frågor men intressanta att fundera kring. För egen del har jag valt att stå lite vid sidan av den "vanliga" frikyrkligheten. Mest för att jag inte alltid kan förlika mig med den präktighetsnorm som känns onödigt snäv och för att det församlingskoncept som råder inte riktigt känns angeläget. Samtidigt vet jag att jag precis som samhället i stort söker mig närmare kyrkan och Gud när livet svajjar. Kanske är det så att även jag använder kyrkan som min krishanteringsreserv. Även om mina besök i den kyrkliga världen numera känns lite gästspelsbetonade så har jag mer att hämta än "bara" krishantering... för jag tror ju fortfarande på det kristna budskapet.  Jag har bara lite svårt för formen...

Och kanske hittar jag tillbaka till kyrkan och till den gemenskap som jag egentligen saknar. Höjden i taket och graden av acceptans lär ju inte förändras om inte diskussionen tas. Eller så får olika arenor i livet fortsätta ha olika innehåll..

perspektiv på min tonårstid

När jag var 14 visste jag hur världen såg ut och var. Jag visste vad jag tyckte om högt och lågt, om skolans framtid och miljöfrågornas roll i allas tillvaro. Jag hade en förmåga som tonåring till att engagera sig till max, att driva frågor och att ständigt stå upp för min åsikt. Jag engagerade mig i flera organisationer samtidigt. Dels ett politiskt ungdomsförbund och dels en miljörörelse som fanns på den tiden under namnet q2000.

Som den idoga tonåring jag var lyckades jag hamna på bild i lokaltidningen när jag köpte läsk på hamburgerställen i min medtagna plastkåsa. Kompisen J och jag gjorde miljöinventering på vår gymnasieskola och överlämnade till studierektorn. Jag deltog glatt i demostrationstågen och skrev insändare om bilfri innerstad. Allt i andan att förändra i det lilla, det som jag kunde greppa.

Andra häftiga minnen handlar om alla kvällar i valstugan på Stora Torget, en massa kluriga frågor fick sitt svar och jag kände mig ständigt peppad till fortsatt engagemang och till fortsatt kamp. Men bakom kulisserna pågick något annat. Något som gjorde att entusiasmen avtog och trots att jag bytte arena inom partiet möttes jag av liknande interna stridigheter och omöjliga hinder för engagemanget. Så vid 22 års ålder la jag ner. Gick ur partiet och bestämde mig för att hålla mig undan partipolitiken. I mitt nuvarande jobb påverkar jag också samhället, men på ett helt annat sätt. Ett sätt som för mig känns tydligare i sina ramar och som nog passar mig bättre.

Av den 14 åriga åsiktsmaskinen finns mest en stor tvivlare kvar. En tvivlare som tycker att världen är otroligt mycket mer komplex än vad jag tyckte då. En tvivlare som inser att svart och vitt inte räcker för att beskriva världen, grått finns ju i så himla många nyanser.

Samtidigt finns ju tankar kvar någonstans. Och idag blev jag nästan smärtsamt påmind om mitt förflutna. En av mina gamla medkombatanter beskriver en viktig del av min tonårstid i sin blogginlägg här. Ett inlägg som ger lite perspektiv på vad det var som hände.

Jag förstår P som lite dystert skriver " Det är en starkt bidragande orsak till att det finns så förtvivlat få aktiva socialdemokrater i min ålder idag. För det är inget kul att vara aktiv i en organisation som får en att må dåligt." Och jag känner genast igen mig....

För egen del lämnade denna märkliga värld bakom mig. Jag tog ett stort kliv in i en annan del av folkrörelsen - den frikyrkovärld och den scoutvärld som jag parallellt alltid varit del i. Det var och är där jag lägger min kraft. För engagemanget och förändringsviljan finns fortfarande. Jag är stolt över att vara del i att det ekumenikprojekt som numera går under namnet equmenia faktiskt är verklighet. Jag är stolt över alla år som pappersscout, lägerorganisatör och numera scoutledarutbildare. Jag vill göra något för samhället och det tycker jag att jag gör - på mitt sätt.

Minns att en dåvarande minister höll tal på en kongress med ungdomsförbundet. Hon avslutade med att säga "Enade vi stå, söndrade vi falla". Och jag föll. Till ett annat engagemang...

RSS 2.0