landets viktigaste krishanteringsreserv

Mitt bokläsande har verkligen minskat trots idoga försök att återta läslusfasonerna. Kanske blir det bättre när jag börjar jobba igen och sitter timtals på bussen. Så här i slutet av semestern försöker jag i alla fall läsa ut den senast påbörjade boken; PC Jersilds Medicinska memoarer. En klart läsvärd bok som ger perspektiv hur kunskaperna i vården utvecklats de senaste femtio åren.



Mitt i denna spännande historieskildring hittade jag en intressant passus. Det handlar om hur synen på psykisk sjukdom utvecklats och förändrats, hur psykoanalysen och förståelsen för människors upplevelse av kriser förändrats. Jag fastnade särskilt för den här meningen: "Johan Cullbergs bok Kris och utveckling kom att bli vida spridd även i lekmannakrestas och så småningom skulle också Svenska Kurkan lämna sin fördömande syn på den förfärlige, sexualfixerade Freund och växa till landets viktigaste krishanteringsreserv. " (min kursivering)

Just detta, att betrakta kyrkan - inte bara Svenska Kyrkan utan även åtminstone en del av de äldre och etablerade frikyrkorna - som krishanteringsreserv är ju ett mycket intressant sätt att se på vår verksamhet. För jag måste säga att jag känner igen den bilden, även om Jersilds formulering framstår som extra tydlig.

Hur ska man då se på denna beskrivning? Är den förminskande eller är den rättvisande? Är vi inom kyrkan bekväma med den beskrivningen, vad fattas och hur vill vi i så fall förändra bilden? Hur angår kyrkan nutiden?



Inga små frågor men intressanta att fundera kring. För egen del har jag valt att stå lite vid sidan av den "vanliga" frikyrkligheten. Mest för att jag inte alltid kan förlika mig med den präktighetsnorm som känns onödigt snäv och för att det församlingskoncept som råder inte riktigt känns angeläget. Samtidigt vet jag att jag precis som samhället i stort söker mig närmare kyrkan och Gud när livet svajjar. Kanske är det så att även jag använder kyrkan som min krishanteringsreserv. Även om mina besök i den kyrkliga världen numera känns lite gästspelsbetonade så har jag mer att hämta än "bara" krishantering... för jag tror ju fortfarande på det kristna budskapet.  Jag har bara lite svårt för formen...

Och kanske hittar jag tillbaka till kyrkan och till den gemenskap som jag egentligen saknar. Höjden i taket och graden av acceptans lär ju inte förändras om inte diskussionen tas. Eller så får olika arenor i livet fortsätta ha olika innehåll..

Kommentarer
Postat av: Josa

Oooh, detta borde vi prata om! Vet inte så mycket om frikyrkornas roll, men min organisations kontra Svenska Kyrkans roll är rätt intressant o nåt vi funderar en hel del på i olika sammanhang!

2009-08-14 @ 23:05:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0