perspektiv på min tonårstid

När jag var 14 visste jag hur världen såg ut och var. Jag visste vad jag tyckte om högt och lågt, om skolans framtid och miljöfrågornas roll i allas tillvaro. Jag hade en förmåga som tonåring till att engagera sig till max, att driva frågor och att ständigt stå upp för min åsikt. Jag engagerade mig i flera organisationer samtidigt. Dels ett politiskt ungdomsförbund och dels en miljörörelse som fanns på den tiden under namnet q2000.

Som den idoga tonåring jag var lyckades jag hamna på bild i lokaltidningen när jag köpte läsk på hamburgerställen i min medtagna plastkåsa. Kompisen J och jag gjorde miljöinventering på vår gymnasieskola och överlämnade till studierektorn. Jag deltog glatt i demostrationstågen och skrev insändare om bilfri innerstad. Allt i andan att förändra i det lilla, det som jag kunde greppa.

Andra häftiga minnen handlar om alla kvällar i valstugan på Stora Torget, en massa kluriga frågor fick sitt svar och jag kände mig ständigt peppad till fortsatt engagemang och till fortsatt kamp. Men bakom kulisserna pågick något annat. Något som gjorde att entusiasmen avtog och trots att jag bytte arena inom partiet möttes jag av liknande interna stridigheter och omöjliga hinder för engagemanget. Så vid 22 års ålder la jag ner. Gick ur partiet och bestämde mig för att hålla mig undan partipolitiken. I mitt nuvarande jobb påverkar jag också samhället, men på ett helt annat sätt. Ett sätt som för mig känns tydligare i sina ramar och som nog passar mig bättre.

Av den 14 åriga åsiktsmaskinen finns mest en stor tvivlare kvar. En tvivlare som tycker att världen är otroligt mycket mer komplex än vad jag tyckte då. En tvivlare som inser att svart och vitt inte räcker för att beskriva världen, grått finns ju i så himla många nyanser.

Samtidigt finns ju tankar kvar någonstans. Och idag blev jag nästan smärtsamt påmind om mitt förflutna. En av mina gamla medkombatanter beskriver en viktig del av min tonårstid i sin blogginlägg här. Ett inlägg som ger lite perspektiv på vad det var som hände.

Jag förstår P som lite dystert skriver " Det är en starkt bidragande orsak till att det finns så förtvivlat få aktiva socialdemokrater i min ålder idag. För det är inget kul att vara aktiv i en organisation som får en att må dåligt." Och jag känner genast igen mig....

För egen del lämnade denna märkliga värld bakom mig. Jag tog ett stort kliv in i en annan del av folkrörelsen - den frikyrkovärld och den scoutvärld som jag parallellt alltid varit del i. Det var och är där jag lägger min kraft. För engagemanget och förändringsviljan finns fortfarande. Jag är stolt över att vara del i att det ekumenikprojekt som numera går under namnet equmenia faktiskt är verklighet. Jag är stolt över alla år som pappersscout, lägerorganisatör och numera scoutledarutbildare. Jag vill göra något för samhället och det tycker jag att jag gör - på mitt sätt.

Minns att en dåvarande minister höll tal på en kongress med ungdomsförbundet. Hon avslutade med att säga "Enade vi stå, söndrade vi falla". Och jag föll. Till ett annat engagemang...

Kommentarer
Postat av: Saltistjejen

Du jag tror detta är otroligt vanligt. Att man som tonåring ser saker i en mycket förnklad version. på många vis så mycket enklare eftersomd det alltid är lättare att elva i världe där det finns onda och goda men inte ngåto däremellan och famförallt inte onda som OCKSÅ är goda och goda som OCKSÅ är onda.

Det ÄR komplicerat livet och samhället eftersom vi alla har BÅDE goda och onda sidor. Tyvärr. Eller kasnke ska vi vara glada åt detta. En värld där det endast är svart och vitt kanske kan fungera MEN oftast är en sådan värld rät trist i längden tror jag.

Ditt engagemang kommer alldeles säkert att fortsätta ungeför så som du "jobbar" nu. Med saker du är intresserad av. Att jobba för saker du tycker känns viktiga. Och glöm inte att det ofta inte är de större organisationerna som verkligen kan skapa något nytt tänkande eller ge resultat. Det ahndlar ibland om att "bara" vara den där lilla människan men som kan entuiasmera andra- och ofta gör större organisationer tvärtom. Det blir för mycket byråkrati och för långt från tanke till handling. Tyvärr. Men jag tycker du verkar vara en otroligt engagerad person fortfarande. Om än i andra former än som tonåring. Och det tror jag ärligt talat att både du och din omgivning kanske kommer ha än mer glädje och nytta av. Att se saker ur olika synvinklar (och därmed inte endast i svart-vitt) ÄR faktiskt mer kreativt i längden. :-)

Kram!!

2009-08-07 @ 19:33:43
URL: http://saltistjejen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0