visst är det värt att leva...pom pom pom pom

Scouting får mig att må som en prinsessa. Vad som med största sannolikhet kommer att gå till historien som 2009 års mysigaste vecka har just passerat.  En vecka på en plats som är så vacker att den förtjänar att hållas lite lagom hemlig. En vecka bland skojiga människor och roliga diskussioner.

Jag har fått en rejäl dos bibelstudier, total överdos av regn i alla former, en rätt lagom dos eldning och en precis lagom dos fnitter. Underskott var det bara på soltimmar, det hade varit skoj att slita lite mer på shortsen och lite mindre på regnbyxorna....

Och jag har fått en helt lagom dos av fnissig sång runt lägerbålselden... en sång som fullständigt fastnat på hjärnan är " Visst är det värt att leva pom pom pom pom...." - en av många mer eller mindre seriösa sånger som passar strålande för allsång till gitarrkomp runt elden.

Dosen av gemenskap med goa vänner och Gud var överväldigande, precis som förra årets upplaga av den här utmaningen. En nattvard firad inne i kåtan, eftersom regnet öste ner ute, blev en sådan där stund när närvaron av Gud kändes mer påtaglig än annars. Jag var otroligt sömnig - både av sömnbrist och att det var bastuliknande ångvärme inne i kåtan. Men på något sätt kvicknade jag till när det var dags att skicka runt gåvorna och de enkla orden "För Dig" kändes extra varma och berörande.

Tack gode Gud för scoutgemenskap!

ibland gör sig dåtiden påmind

Slösurfar på Facebook bland vännernas vänner. Alltid spännande att se om jag hittar gamla bekanta. Och det gör jag.. ganska ofta... Bekanta som varit viktiga i min värld för länge sedan. Människor som betydde en hel del för min utveckling då för tio år sedan, men som jag inte sett sen dess. Världar och sammanhang som inneburit viktiga avstamp för vad som hände sedan. Sammanhang som jag inte ingår i längre.

Det känns lite konstigt att se att de fortfarande har kontakt med varanda. De där personerna som ingick i sammanhanget som var viktigt för mig då. Det var liksom inte riktigt meningen att klippa banden och inte har jag gjort det helt. Men det finns, även i min översociala värld, gränser för hur många sociala kontakter jag orkar upprätthålla.

Mitt föreningsengagemang var fullständigt enormt till sin omfattning från att jag var 14 till för ungefär två år sedan. Jag satt i styrelser och arbetsgrupper högt och lågt. La en oändlig massa helger på sammanträden och åkande till dessa möten. Tog ansvar, utvecklades och utvecklade, fixade stora och små arrangemang, skrev protokoll och policys hit och dit - helt enkelt ägnade min fritid i 16 år åt flera olika föreningsvärldar. Ljuvligt, lärorikt, roligt, energigivande och energidränerande.

Och allt detta påminns jag av när jag ser mina gamla föreningsbekantingar.....

RSS 2.0