första advent och min vingliga fot

Ännu en gång slås jag av hur stor del av mitt kyrkliga engagemang som handlar om gemenskapen och hur platt allt känns när gemenskapen fattas och det "bara" är budskapet som jag tar del av.



Idag är det första advent. Av smidighetsskäl valde vi att gå i närmaste svenskkyrkliga kyrka på adventsgudstjänst. Det som brukar ingå i en sådan gudstjänst fanns där - jag gick sjunga "Bereden en väg", "Hosianna" och några klassiker till. Kyrkorummet pryddes av en rejäl julkrubba och det var gott om både elektriska och levande ljus. Men ändå kändes det otroligt platt.

Första advent, så som jag vill ha det, är en söndag när "alla" går i kyrkan. Det blir en samlingssöndag när vi som annars är dåliga på söndagsnärvaron faktiskt tar oss dit. Musiken i gudstjänsten är något extra - mycket körsång, trumpet till "Hosianna" och gärna Otto Olssons "Advent" istället för orgelpostludium - och kyrkkaffet efteråt brukar vara ett enda myller av människor där många "ååå, vad skoj att se dig" uttrycks. Även om jag inte är aktiv medlem i någon församling, finns det flera kyrkor där jag ändå känner mig hemma. Och bevisligen är det så jag funkar. Att bara ramla in i vilken kyrka som helst funkade inte. Första advent kändes vingklippt även om det vanliga innehållet fanns med.

Tankarna går genast till de människor som INTE har över en handfull kyrkor där de känner sig hemma. Hur hög blir inte tröskeln för dem?!? Hur skulle de uppleva att plötsligt hamna på en gudstjänst? Jag kan ju psalmer, böner och har koll på cermonierna. För mig är formen trygg, även om det där omslutande saknades. Men som sagt... hur hög är tröskeln för den som inte är kyrkvan?

Jag tänder mitt adventsljus här hemma... och tänker på alla dem som skulle må bra av att få ingå i en positiv gemenskap. Och tänker på dem som aldrig kommer att våga eller ens komma i närheten av att förstå vad en sådan gemenskap kan ge. Och på alla dem som vuxit upp i den här typen av gemenskap, men på olika sätt känt att den världen är för begränsande och därför valt att lämna den helt. Själv står jag lite mer och svajjar, med en stadig fot kvar i kyrkan och en lite mer vinglande andra fot utanför....

ibland är jag vrålstolt baptist....

.... som tex när en av finalisterna i TV4s Körslaget talar om att om han vinner så ska pengarna gå till ett projekt ihop med Pege och Salem i Älvdalen....

...attans elände att jag inte upptäckte detta tidigare... hade känts bra att ha mobiliserats styrkorna och röstat på Älvdalskören....

Läs mer här

vegetarisk lasange

Dagens middag tillika matlådeladdning blev vegetarisk lasange som räcker till fyra portioner.

12 lasangeplattor
500 g keso
200 g fetaost
250 g majs
200 g spenat
1,5 dl riven ost
kryddor: salt, peppar, oregano och vitlök

Mixa keso med fetaosten. Blanda i tinad spenat och krydda. Blanda sedan i majsen i röran.

Lägg lasangeplattor i botten på en ugnsfast form. Lägg på röran och varva tills översta lagret är lasangeplattor. Strö över osten.

Grädda i 220 grader i 20 minuter.

duracellkaninen talar

Ibland känns det som jag är en duracellkanin, på arbetstid är min energi ibland bortom vad som är vettigt. Mest beror detta på att jag tycker att mina arbetsuppgifter är så vansinnigt roliga och att jag därför kastar mig över dem med närmast våldsam energi. Är jag bara på rätt humör kan jag klara av ett gäng punkter på att-göra-listan innan omgivningen hunnit säga pip. Gå igenom 40 mail på en kvart och välja ut vilka som är värda att engagera sig i och samtidigt svara på resten - jovisst! Fnissigt nog bli "anklagad" för att sänka ackordet genom att slå rekord i antal minuter en arbetsuppgift legat på mitt skrivbord - jo, helt typiskt mig.

Den energiska, glada Pratglad är trots allt bara en del av mig.... Det behövs både påfyllning och motvikter. Slöa morgnar, hasande steg runt i huset då inte mycket händer, halvsovande bussresor, uppladdning till bra musik, skrotande med hushållsarbete som inte kräver nån eftertanke.  Kanske är det inte så konstigt att jag inte är lika energisk på fritiden, åtminstone inte just nu. Med en växande mage bör energi tryta i samma takt, åtminstone förväntar sig både omgivningen och jag det. Hittills har det resulterat i att jag jobbar precis lika entusiastiskt som vanligt måndag till torsdag. På fredagar jobbar jag hemifrån, skriver ikapp sånt jag inte kunnat koncentrera mig på och läser sånt jag inte hinner få ro till på jobbet. Och många helger har gått åt till ett allmänt såsande. Så också denna - köra tre tvättmaskiner, byta lakan och stryka lite tvätt räknas inte riktigt som aktivitet... Utan här går jag och skrotar.. mycket trivsamt..

...dvs duracellkaninens batteri är på laddning....





inspiration saknas

Inspiration till kluriga blogginlägg verkar saknas. I brist på egna spännande texter tänkte jag bidra med två länkar till andra bloggar.

En handlar om kvinnor i karriären - många intressanta infallsvinklar på den frågan hittar ni här

Och en diskuterar olika dimensioner av Europa och vad som är europeiskt här

Själv ångar jag vidare genom tillvaron. Bidrar inte särskilt mycket till det pågående jätteprojektet på renoveringsfronten. Den onödiga ytterdörren är nu ett minne blott och fönstret på samma vägg är bytt. Golvet är ombyggt på hela utbyggnaden och projektet tar små kliv lite då och då.

Förra helgen stod scoutsnurren på dagordningen och det var precis lika ljuvligt superskojigt som vanligt! Tack gode Gud för att jag får ingå i sådana givande och spännande sammanhang!

Den lilla någon som växer i min mage gör sig påmind både genom att vakna tidigare än jag på morgnarna och genom att magen sakta men säkert växer och blir ivägen. Lyckades vaccinera mig mot svininfluensan i fredags med lite ont i armen som följd. Antalet bekväma sovställningar decimerades genast... fniss...



Höstkram på er allihop!

RSS 2.0