första advent och min vingliga fot

Ännu en gång slås jag av hur stor del av mitt kyrkliga engagemang som handlar om gemenskapen och hur platt allt känns när gemenskapen fattas och det "bara" är budskapet som jag tar del av.



Idag är det första advent. Av smidighetsskäl valde vi att gå i närmaste svenskkyrkliga kyrka på adventsgudstjänst. Det som brukar ingå i en sådan gudstjänst fanns där - jag gick sjunga "Bereden en väg", "Hosianna" och några klassiker till. Kyrkorummet pryddes av en rejäl julkrubba och det var gott om både elektriska och levande ljus. Men ändå kändes det otroligt platt.

Första advent, så som jag vill ha det, är en söndag när "alla" går i kyrkan. Det blir en samlingssöndag när vi som annars är dåliga på söndagsnärvaron faktiskt tar oss dit. Musiken i gudstjänsten är något extra - mycket körsång, trumpet till "Hosianna" och gärna Otto Olssons "Advent" istället för orgelpostludium - och kyrkkaffet efteråt brukar vara ett enda myller av människor där många "ååå, vad skoj att se dig" uttrycks. Även om jag inte är aktiv medlem i någon församling, finns det flera kyrkor där jag ändå känner mig hemma. Och bevisligen är det så jag funkar. Att bara ramla in i vilken kyrka som helst funkade inte. Första advent kändes vingklippt även om det vanliga innehållet fanns med.

Tankarna går genast till de människor som INTE har över en handfull kyrkor där de känner sig hemma. Hur hög blir inte tröskeln för dem?!? Hur skulle de uppleva att plötsligt hamna på en gudstjänst? Jag kan ju psalmer, böner och har koll på cermonierna. För mig är formen trygg, även om det där omslutande saknades. Men som sagt... hur hög är tröskeln för den som inte är kyrkvan?

Jag tänder mitt adventsljus här hemma... och tänker på alla dem som skulle må bra av att få ingå i en positiv gemenskap. Och tänker på dem som aldrig kommer att våga eller ens komma i närheten av att förstå vad en sådan gemenskap kan ge. Och på alla dem som vuxit upp i den här typen av gemenskap, men på olika sätt känt att den världen är för begränsande och därför valt att lämna den helt. Själv står jag lite mer och svajjar, med en stadig fot kvar i kyrkan och en lite mer vinglande andra fot utanför....

Kommentarer
Postat av: Storasyrran

Viktiga tankar...Gemenskapen är sannerligen en av de väsentligaste delarna i kristenlivet! Vi fundrar ofta på hur man ska göra för att vara tillräckligt välkomnande för att nykomlingar ska känna sig välkomna, utan att bli påträngande så att det känns kravfyllt för den som kommer.



Kommer man ny på första advent här är det nog lätt att försvinna i myllret om man inte tar för sig lite, är jag rädd. Men myller är det sannerligen!

2009-11-30 @ 18:09:32
URL: http://storasyrrans.blogg.se/
Postat av: Pratglad

Vi (maken, två vänner till oss och jag) var nog de enda "nya" som var på gudstjänsten i den kyrkan igår. Prästen kom fram och hälsade innan det hela drog igång, rätt lagom nivå. Och vi stod över kyrkkaffet dessutom.



Jag kände nog mest att jag saknade "mina" kyrkor med alla vänner och bekanta... visst kan man skapa sig nya kontakter men... hm... hemma är på nåt sätt alltid hemma... Dessutom är min relation till SvK lite varken eller... Svårt detta....

2009-11-30 @ 20:32:38
URL: http://pratglad.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0