ett nytt sätt att vara

Idag fyller Någon en månad. Hans scennärvaro förändras sakta från en väldigt avslappad och sovande show till att vara vaken och ibland testa röstresurserna länge stunder. Allt följer förväntad utveckling och vi som serviceteam är beredda på detta. Vi var och är pålästa på att nya små människor inte sover hela nätter utan vaknar och vill ha ny blöja, mat och gos. Vi har koll på att scenartister som Någon behöver rekvisita och i takt med att han väljer att vara vaken, krävs mer rekvisita för att få showen mer intressant för både Någon och hans åskådare.

Någon har ett antal olika scenuppsättningar som han växlar mellan. En av dessa är spjälsängen. På den scenen har Någon sällskap av två nappar (tyvärr inte självlysande och därmed svåra att hitta i mörkret) och ett gäng gosedjur. Någon har bara tittat på gosedjuren än så länge, jag får återkomma när han undersökt dem närmare.

En annan scen är skötbordet. Där bevisas teorin om att det är skönt att kissa i det fria - något som jag som scout gillar att sonen gillar! Senaste nytillskottet i rekvisitan på denna scen är en mobil som hänger från taket. Någon har noterat att den finns... men även här kommer nog Någons intresse att öka med stigande ålder.

Vi i servicteamet och då framförallt jag som heltidsanställd har saknat ett bra transportmedel för Någon. Som serviceteam till lilla Någon är vi ju lika färska som han är själv - så vi råkade lagom orutinerat vänta för länge med att beställa barnvagn. Effekten var att vagnen, efter vissa leveransproblem dessutom, inte dök upp förrän i måndags och då inte komplett.....

.. här inträder dock en annan nyhet som har att göra med tillvaron med nya små människor... engagemanget från olika serviceteam där utbyte sker av både varor och tjänster. Alltså visade det sig finnas en mjuklift i vår nära geografiska bekantskapskrets som snabbt kunde lånas ut till Någon. Detta sedan den tidigare resenären i mjukliften nu uppnått en så aktningsvärd ålder att han åker sittande.

Alla som ingått i serviceteam har dessutom konstaterat att själva teamet behöver utrustning för att kunna hantera arbetsuppgifterna. En amningskudde är senaste investeringen som jag som heltidanställd särskilt uppskattar!!

Andra saker som tyder på att vi fått ett nytt sätt att vara är att Någon och jag som heltidsanställd serviceperson har gott om tid att träffa andra i samma sits - såväl planerat som spontant på vardagstider som annars används till annan typ av arbete. Delvis kopplat till detta är mathanteringen... Med arbetsplatsen förlagd till hemmet så krävs att all mat finns hemma. Någon äter än så länge bara mat från mig, men själv måste jag ju äta alla mål hemma... vilket skapar behov av en annan typ av inköpsplanering än när två heltidsarbetande (som äter lunch och fika utanför hemmet på vardagarna) lite smidigt ska få tillvaron att snurra...

Många nya vanor ska skapas...

uppvaktning - på nya och gamla vis...

Ibland tänker jag att pappersposten fullständigt passerat bäst före-dag. Det kommer ju så sällan nåt personligt den vägen och myndigheter/företag borde kunna höra av sig via nätet istället. För ett antal år sedan innebar semesterresor att jag tog med mig stora adressboken och skickade en 10-15 vykort till nära och kära. Numera brukar det bli ett till mina föräldrar och ett till makens... nån slags lägstanivå på det hela...

Samtidigt hör jag till dem som enträget skriver julkort varje år och skickar till en rätt stor skara vänner och bekanta, vilka noggrannt finns noterade i en lista. Och då gillar jag ju och stödjer pappersposten..

Den store lille scenartisten Någon lyckades med konsten att få papperspost innan han ens var född. I sin första försändelse kom fina kläder från långtbortistan där en av Pratglads mesta nätkompisar huserar. Och sedan har det fortsatt i en strid ström. Små kuvert med hälsningar, några hemstickade mössor, några leksaker och mer kläder har ramlat in till Någon via vår gråa brevlåda. Och jag blir helt överväldigad!

Jag börjar inse att jag är en rätt slö uppvaktare... när bekantskapskretsen utökas med fler barn, gifter sig eller tar något annat stort kliv i livet brukar jag skicka ett litet meddelande via facebook eller ett glatt sms med grattis och lycka till. Några mail går väl iväg.. men skicka hälsningar via fina papperskort ; det gör jag bara vid jul...


tack alla goa vänner och släktingar som hört av sig med små hälsningar och skojigheter! Och ni är samtliga välkomna på tackfika i det vita träslottet! Själv ska jag ta mig en liten funderare över uppvaktningar på nya och gamla vis...

RSS 2.0