ambivalent konsumtionsrebell

Jag är strängt uppfostrad. När jag var liten fick jag lära mig att man ska bojkotta multinationella företag, att man alltid ska ta miljömässig hänsyn och vara en medveten konsument! Mina kära föräldrar la ner en rejäl möda på att förklara dessa komplicerade ting för lilla mig. Och jag köpte deras resonemang och lydde.

Alltså lärde jag mig när man handlar mat ska varorna vara närproducerade eller åtminstone vara Konsums egna blåvita varor eftersom det var mer ideologiskt korrekt. Jag har ätit mycket basmüsli i min dag! Presenter fick gärna vara böcker eller möjligen prylar köpta i nån Sackeusbod. Gediget hantverk var också okej.

När jag var liten fanns det dessutom en klart hög spärr för konsumtion överhuvudtaget. Tillvaron gick inte bara ut på att handla hela tiden. Laga mat av rester är en av många kunskaper som mina föräldrar lärt mig. För några dagar sedan diskuterade min bror och jag detta, hur tacksamma vi är över att framförallt pappa lärt oss laga mat av det som finns i kylen. Konsten att koka soppa på en spik har vi verkligen fått med oss! Praktiskt och vettigt ur ett konsumtionsperspektiv.

Numera står jag med en fot i vardera lägret och är förvirrad. Å ena sidan ser jag mig själv som en medveten konsument som tänker igenom inköp av stort och smått. Som väljer närproducerat när så finns och som försöker låta bli att köpa en massa onödiga saker. Som uppskattar att Någon får ärva kläder av kompisarnas barn och som gärna ger överflödiga prylar till svärmors secondhandaffär där jag sedan fyndar annat.

Men sanningen att säga: Jag står minst lika stadigt på den andra foten också. Den som befinner sig mitt i konsumtionshetsen. Som köper en svindyr snygg barnvagn som optimerat får plats i bakluckan på bilen. Som ohejdat prisar diverse pinaler i diskussioner med andra - allt för att uppmuntra andra till samma "lyckade" konsumtion som jag själv ägnat mig åt. Som har en garderob för vardagskläder och en annan för friluftskläder.

Jag befinner mig alltså ideologiskt i två läger. Galet men sant. Köper mig lite gott samvete genom att läsa köpstoppsbloggar och ha autogiroöverföring till Diakonia. Jag som fick med mig genomtänkta ställningstaganden till konsumtionen hemifrån. Jag som såg mig själv som rebell som skulle göra rätt och bidra till en bättre värld. Jag står här... stadigt på mina båda 41:or... och undrar hur jag kunnat hamna i just detta.. och hur jag ska kunna förklara detta för Någon så småningom om.. för hur förklarar man sin totala ambivalens för ens barn?

hemma är ett relativt begrepp

Sommaren 1999 gifte sig en av mina barndomskompisar. I festhäftet fanns presentation av alla gäster och på min rad stod det bland annat "Pratglad anser att hemma är ett relativt begrepp". Och så är det. Då, sommaren 1999, hade jag inte flyttat färdigt på något vis. Sedan dess har jag passerat ytterligare tre kommuner, innan jag hamnade där jag bor nu. Och ett gäng adresser, är nu inne på min sjunde bostad sedan den där presentationstexten. För mig är det helt enkelt inte så tjorvigt det där med hemma. Jag känner mig rätt hemma på ett antal ställen och är nöjd med det.

Men sen finns det saker som gör att hemmakänslan ökar lite extra. Jag har några mattor och möbler som följt med på min turné runt Sverige. Kuddarna jag fick i konfirmationspresent har nog synts till i nästan alla mina bostäder. Temuggarna som jag fick i julklapp av mamma för många år sedan - ja ni vet. Genom åren samlar man på sig en och annan pinal som skapar hemkänsla på olika sätt.

Numera är jag ju med trädgård också. Det är en nyhet jämfört med samtliga tidigare bostäder. Mitt intresse för odling är väldigt begränsat men lite hemkänsla har jag ändå försökt skapa. Och efter ett rätt taffligt första försök har nu det andra lyckats. Upplands landskapsblomma blommar vackert i min trädgård!




tiden är ofattbar

Att på heltid ägna sig åt att vara serviceteam åt Någon är annorlunda. Annorlunda jämfört med allt jag gjort tidigare. Plötsligt har jag oceaner av tid, men oftast bara en arm. Plötsligt kan jag lägga min talang för logistisk planering åt sidan  - för det blir nästan kontraproduktivt att vara FÖR effektiv. För vad ska jag göra med tiden jag fick över??

Plötsligt är det en vettig idé att ge sig ut på långpromenad och posta brev, men inte i brevlådan närmast hemmet utan snarare dess motsats. Och plötsligt kan jag handla mat när som helst, framförhållning i för stor utsträckning ger mindre underhållning.

Jopp, jag är otålig till min natur. Jag trivs bäst när livstempot är högt, bollarna många och kontakterna ännu fler. Just nu är det inte så. Tempot är annorlunda, bollarna är klart färre och kontakterna är på bättringsvägen (se föregående blogginlägg).

Någon är en rätt okrånglig showartist. Vissa kvällar använder han sin ljuva stämma mer aktivt och uttrycker sitt missnöje. Missnöjet brukar oftast kunna botas genom att han får sitta i bärselen eller att mat serveras med täta leveranser. Annars gillar Någon att vila, aktiveras i babygymet och framförallt ligga i famnen på någon av oss i serviceteamet.

- Ikeas golvur PS Pendel - mäter tid och lastar prylar -

Med eller utan annorlunda tempo - på något sätt förbrukar tiden sig själv som vanligt. Tja - det som är vanligt är att tiden går, inte sättet den går. Till en sedan länge planerad aktivitet återstår bara en dryg vecka och årets upplaga av maj ser ut som denna månad brukar - fullbokad på helgerna.

Utmaningen med det här med tiden är dock samma gamla vanliga. Hur sjutton fångar man ögonblick och stunder? Hur njuter man i nuet? Hur gör man för att inte sikta på nästa helgs aktiviteter innan den närmaste ens passerat? Hur fattar man att det är 14 dagar kvar tills Någon fyller 3 månader?

Helt enkelt: Hur förstår man tid???

RSS 2.0