det hänger på motivationen

Jag är blivit bekväm av mig. Att förflytta sig från punkt A till punkt B görs ofta med bil, särskilt när Någon ska följa med. Det blir ett enkelt sätt att få med sig honom och hans prylarsenal. Kollektivtrafiken är inte jättebra i hålan där vi bor och hålan saknar dessutom tågstation. Samtidigt är jag ju inbiten kollektivtrafikresenär. Det sitter djuupt i hjärtat och allt känns alltid lite bättre (miljömässigt och ekonomiskt) när jag åker tåg eller buss.

Plötsligt händer det... att motivationen når toppläge och jag plötsligt hoppar ur min bekväma bilkörningslunk. Någon fick följa med på sin första tur med kollektivtrafiken - för övrigt en mycket odramatisk tur och returresa med tåg och en kort sträcka tunnelbana. Med en god vän som stöd och med social samvaro i huvudstaden som mål, tjaa då fanns motivationen där. Och Någon tyckte mest att det var skoj. Han pep knappt under de dryga tio timmar som vi var på vift. Mest tittade han fascinerat på medresenärer, tåget, konstiga hissar som gick på tvären och lyssnade uppmärksamt på en massa utrop i högtalare på tåg och station.

Och målet för denna utflykt var förstås att träffa mina goa vänner. Helt okomplicerat över en picknick i en av huvudstadens parker. Jag fick under några timmar omslutas av denna goa gemenskap, som började helt slumpmässigt och som nu är en mycket viktig del av min tillvaro.

Tack för att ni finns och tack för att motivationen rann till. Nu vet jag att det verkligen inte är omöjligt att åka tåg med barn som sitter i vagn!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0