en före detta telefonpratares betraktelser

Hösten 1998 bodde jag i Luleå. Sånt kan bevisligen hända. Internet var i sin linda, jag hade skaffat mig ett icq-konto men kom bara åt datorer på högskolan. Hemma hade jag ju telefonen. Och med hjälp av min Telia Respons höll jag ordning på hela bekantskapskretsen. Jag babblade timtals i den älskade luren. Hade en lååång förlängningssladd så att jag kunde gå runt i nästan hela lägenheten utan att behöva sluta prata. Min ekonomi baserade sig på studiemedel och det blev till att prioritera. Rekordet i hög telefonräkning sattes nämligen någon gång den hösten. Jag minns inte den exakta summan, men över 3000 kronor på tre månader var det på ett ungefär. Min mamma har förklarat att "vänner måste få kosta":

Nyss ropade maken till. Han sitter och bringar ordning i hushållets gemensamma utgifter. Han kunde rapportera att den senaste månaden har vi ringt för TRETTON kronor på vår fasta telefon. Förvisso inga mängder minuter pratade... men ändå..... 13 kronor.... Jämförelsen med tiden då rikssamtal före klockan 18 var svindyrt och i stort sett allt interagerande med vännerna skedde över telefonen är närmast omöjlig...

Samtidigt saknar jag ibland det där. Att babbla en timme med bästisen i telefon skedde säkert en gång i veckan då 1998, nu händer det väl knappt en gång per år. Istället för att höra vännernas röst så sker kommunikationen direkt eller indirekt via facebook, mail och sms. Smidigt, tidseffektivt... men inte lite nära som 1 hederlig timmes prat i telefon...

RSS 2.0