styrkan i tron

Precis före jul hade jag ett möte på jobbet som jag gruvade mig för länge. Bakgrunden till det som avhandlades är komplex och hänsynen till de inblandade är krävande. Jag gruvade mig ärligt talat i flera veckor. Valde nog att låta frustrationen över min arbetssituation gå upp i det här mötet, för att slippa känna att det var och är totalen av allt som gör mig sliten, även mentalt.

Mötet skulle vara på direkt på morgonen, med ingen tid att samla sig mellan ankomst och mötesstart. Jag grubblade lite över vad jag skulle göra som uppladdning. Och plötsligt insåg jag det självklara!

När kraften tryter, tryggheten i tillvaron svajjar och livet känns onödigt tillkrånglat, då finns ju Gud där för att möta mig, bära mig och ge mig kraft att hantera det hela på ett bra sätt. Min metod blev att ta fram Ingmar Johanssons "Mysterium"-skiva och köra valda delar av den på hög volym på bilstereon. Resan till jobbet tar trekvart bakom ratten och jag hann med ganska många viktiga sånger att stärka mig med. Spelade en dos med pigg gospel också. Just Mysterium innehåller en dos vackra texter och för mig en dos nostalgi, vilket var precis vad jag behövde just i det nuet.

Och väl på jobbet kunde jag göra ett samlat intryck, en avvägd insats där jag sa lagom mycket på mötet. Inte för mycket och inte för lite. Där de övriga inblandade var nöjda med mötet och med min nivå på insatsen efteråt. Och där jag ännu en gång påmints om var källan till livet finns...

Tack Gode Gud för att du finns!

den höga tröskeln

En av mina vänner frågade nyligen mig vad vi som är kyrkliga gör på jul. Tjaaa svarade jag, vi går i kyrkan.. lätt förvånad av att just hon undrade över detta. Ja men när och hur undrade hon. Jag berättade lite om vilka kyrkobesök jag själv gjort den senaste och tidigare jular och lite om vad budskapet eller innehållet i tex "samling vid krubban", "julbön" osv är. Då sa vännen något som jag tuggar på sedan dess

"att gå i kyrkan är som att vara kunglig, jag tror man måste födas in i det för att känna till allt och känna sig hemma, men jag sakna budskapet om gyllene regeln och det"

Just den här vännen gjorde en kort sejour i kyrkligheten när hon var tonåring, men kände sig nog aldrig hemma. Och nu när hon reflekterat mer över livet så kände hon tydligen att en pusselbit saknades.

När hon sa det där om att det är om att vara kunglig blev jag så förvånad och ställd att jag inte kunde svara så genomtänkt som jag kanske hade önskat. Och så här efteråt känns det mest sorgligt att någon känner som hon... jag gissar dessutom att hon inte är ensam....

RSS 2.0