lite grubbel om duktighet

Läste just Storasyrrans inlägg om duktighet och blev inspirerad till att skriva några rader på samma tema. För jag är minsann också drabbad. Duktig som attan, effektiv så att det visslar om det och påläst är tillvaron kräver det. MEN och det finns ett stort MEN... detta handlar mest om Pratglad på jobbet.

Mitt jobb handlar mycket om samordning, sammanvägning av olika synpunkter, koll på regelverk och konsten att formulera detta i text och tal. Ständigt ramlar jag över nya områden, där jag måste förstå nya dimensioner av regelverk eller sakfrågor. Och det är ju precis detta jag älskar, att ständigt ställas inför nya utmaningar. Utmaningar som kräver mycket av mig intellektuellt. Pratglad i arbetstagen är ständigt PÅ.

Men ett ständigt PÅ kräver på något sätt ett AV också. Och av är jag på fritidsfronten. Så av att jag tar bilen till affärn nån kilometer bort, fast inköpsmängden inte kräver. Så av att det pågående altanbygget till 98% skett utan min medverkan eller att jag bidragit med tankemässiga inspel. Så av att jag, som jag skrev i tidigare inlägg, har lämnat ännu ett ideellt engagemang bakom mig, för att jag helt enkelt inte orkar mentalt. Så av att även om frågan om kyrkligt engagemang här på orten där vi bor då och då kommer upp i tankarna, så händer precis inget.

Och så av jag åtminstone delvis släppt det som Storasyrran skriver om, det där med att ta ställning och se till att framföra sina åsikter. Det ids jag inte längre. Så länge det inte handlar om jobbet... för då är jag ju på... Fast det där med att ta ställning och driva frågor, den "avvänjningen" startade nog när jag som 22åring slutade vara partiansluten och i någon mening gav upp hoppet om politiken. Driva frågor i min del av kyrkligheten har jag ju däremot hållt på med mycket längre. Men för tillfället får även det vila... till förmån för tyckande på jobbet och lugn på hemmafronten...

Och vad jag innerst inne har för ambitionsnivå med tillvaron, vilken balans jag egentligen eftersträvar.. tjaa det vet nog bara Gud. Just nu funkar livet ganska bra, har nog tagit mig förbi den arbetsmässiga puckeln och känner lite hopp om avlastning.  Och fritiden blir så meningsfull som jag orkar få den till.... och grubblet är väl livslångt!

femton år

En lång epok har just tagit slut. Helt obemärkt rann det liksom ut i sanden. 15 år av mitt liv har jag i olika former tjänat frikyrklighetens nationella arena. Diverse uppdrag som handlat om scouting, ekumenik, verksamhetsutveckling, storläger, stadgar och verksamhetsgranskning har nu avrundats.

Valet är givetvis mitt, visst finns det spännande arenor i den frikyrkliga världen där jag trivs och tror att jag har något att bidra med. Och visst finns det något extra skoj med att ägna sig åt den nationella nivån, det är den jag efter alla år kan och trivs på.

Men just nu är det skönt att vara fri. Som bilpendlande småbarnsmamma är de pigga timmarna på fritiden inte outsinliga och just riksengagemang blir extra logistiskt bökigt. Mest av allt är det totalen som tär, jag hör nämligen inte till dem som hävdar att det är föräldraskapet som är det avgörande. Det är totalen i lång pendling, krävande jobb, söt make och son, hushållssnurr och behov av utrymme att andas.

Så tack för alla år, älskade equmenia och all lycka till! Och kanske är det som Johan, som just avgick som ordförande, skrev i ett mail till mig när jag meddelade min avgång;
"...vad gäller formuleringen "lägger ner" tolkar jag det som "pausar"/"lägger på hyllan ett tag..."

RSS 2.0