norrlänning ?!?!

Vi människor lever i olika normvärldar, där min norm för vad som är bra och dålig präglas av den person jag är och det liv jag lever. Jag har aldrig uppskattat långa bilfärder, känner mig instängd i plåtlådan utan möjlighet till att utnyttja restiden till något annat. Inte blev det bättre av att ta körkort heller, eller inte mycket bättre i alla fall. Visst slipper jag åksjuka i stor utsträckning, men näe... bilåkning är liksom inte min grej...
 
Men sakta men säkert inser jag att jag blivit bilist. Och det med vissa inslag av beteende som påminner om norrlänningar, de där stuket att de bara ska ta en sväng och fika hos nån... och denna någon bor 15 mil bort enkel väg. Jag börjar känna mig så, åker oväntat långa sträckor för att umgås eller uppleva. Den del av Sverige som är mitt arbetsfält är ganska vidsträckt till ytan och med kontakter lite överallt, så blir det gärna långa bilfärder.
 
En tur som fick inrymma en övernattning, var en tur till en väns skogliga paradis där ängen skulle slås. Några omgångar med lien och go samvaro med goa vänner. Och sommaren förlängdes lite ytterligare genom ett bad efter utfört arbete. Och sen lite mer bilkörning på det...
 
Och så kör jag nästan 14 mil om dagen till jobbet. Och sen känner jag mig snart som en norrlänning?!?

om vikten av att ta en paus

Jag älskar mitt jobb. Nästan alltid. Genom den spännande värld där mina vardagar utspelar sig, får jag utvecklas och påverka. Förändra och förbättra. Beröra och beskriva. Och det går att beskriva det hela som att jag utövar en viss form av makt genom det jag gör på arbetstid. Makt som jag lärt mig hantera och som jag trivs med.
 
Men i spåren av makt följer missnöje. Olika tolkningar av regelverk och verkligheter. Ibland är missnöjet lågmält, diskret och konstruktivt. Ibland, och det är tack och lov sällan, är missnöjet upprört, högljutt och kränkande. Den senaste veckan har jag upplevt alla varianter av detta. Både bekräftelse på gott genomfört arbete och blivit utskälld under ganska trista former.
 
Jag vandrar inte ensam i detta och människorna omkring mig har visat stor omsorg och stort stöd. Men den fysiska kraften behöver ju också fyllas på. Så efter en hel del velande bestämde jag mig för att en långweekend vore bra. Sagt och gjort fick Någon paus från dagis och vi drog iväg till min oas.
 
Här i oasen finns Någons älskade morföräldrar som tävlar med Någon om vem som blir lyckligast av att få umgås. Roliga lekplatser, en stor tomt att upptäcka och närmast outsinligt med kraft att busa med Någon. Själv har jag fått en dos socialt liv och ett välgörande miljöombyte. Slutsatsen är givetvis att paus är bra när förvirringen är som störst. Påmin mig om detta när snurren går lös igen!

RSS 2.0