Livets yttersta kontraster

För en vecka sedan satt jag på förlossningsavdelningen och väntade på att läkarvetenskapens rön skulle bli verklighet. Att det som naturen inte satt fart på, skulle börja. Graviditeten hade för länge sedan passerat förväntat slutdatum och nu återstod  att med medicinernas hjälp sätta fart på det som skulle leda till vårt andra barns födelse. 
 
Han tog otroligt lång tid på sig,men till slut kom han ut. Och är ett precis så stort underverk som vi hoppats på. Ett Guds underverk! Hittills prickar han av det man ska som snart en vecka gammal person - äter, sover, förbrukar blöjor och tittar då och då upp på den stora världen som sakta men säkert ska intas. 
 
 
 
 
 
 
I min hand där på förlossningssalen fanns också en helt annan information. Den om att min namne plötsligt gått bort. Goa, kompetenta, drivande M finns inte längre med oss. Familjen med make och två små barn står utan fru/mamma. Frikyrkosverige har  förlorat en mycket god kraft. Och jag en vän, även om frekvensen i vår kontakt varit låg de senaste åren. 
 
Liv och död på samma gång. Otrolig lycka över livets början och plågsam sorg över livets för tidiga slut. Parallellen till kompisens blogginlägg häromsistens är jobbigt tydlig. Och precis som Storasyrran skriver är jag tacksam över att få komma till Gud med min sorg och med alla obesvarade frågor om varför M inte fick fortsätta sin livsgärning. Att ha någonstans att vända sig och att veta att Gud bär Ms nära och kära genom det som de just nu genomlider. 

Gode Gud! Var med alla berörda genom begravning och sorg och vardag och all framtid!! 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0