Livets yttersta kontraster

För en vecka sedan satt jag på förlossningsavdelningen och väntade på att läkarvetenskapens rön skulle bli verklighet. Att det som naturen inte satt fart på, skulle börja. Graviditeten hade för länge sedan passerat förväntat slutdatum och nu återstod  att med medicinernas hjälp sätta fart på det som skulle leda till vårt andra barns födelse. 
 
Han tog otroligt lång tid på sig,men till slut kom han ut. Och är ett precis så stort underverk som vi hoppats på. Ett Guds underverk! Hittills prickar han av det man ska som snart en vecka gammal person - äter, sover, förbrukar blöjor och tittar då och då upp på den stora världen som sakta men säkert ska intas. 
 
 
 
 
 
 
I min hand där på förlossningssalen fanns också en helt annan information. Den om att min namne plötsligt gått bort. Goa, kompetenta, drivande M finns inte längre med oss. Familjen med make och två små barn står utan fru/mamma. Frikyrkosverige har  förlorat en mycket god kraft. Och jag en vän, även om frekvensen i vår kontakt varit låg de senaste åren. 
 
Liv och död på samma gång. Otrolig lycka över livets början och plågsam sorg över livets för tidiga slut. Parallellen till kompisens blogginlägg häromsistens är jobbigt tydlig. Och precis som Storasyrran skriver är jag tacksam över att få komma till Gud med min sorg och med alla obesvarade frågor om varför M inte fick fortsätta sin livsgärning. Att ha någonstans att vända sig och att veta att Gud bär Ms nära och kära genom det som de just nu genomlider. 

Gode Gud! Var med alla berörda genom begravning och sorg och vardag och all framtid!! 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Saltistjejen

Varm kram till dig! Att förlora någon är fruktansvärt jobbigt. Själv tror jag inte på Gud och visst har jag tänkt att det måste vara tröstande att ha en stark tro när något sådant händer. Samtidigt undrar jag om man inte blir otroligt förbannad på just Gud. Att man frågar sig hur en kraft som ska vara god kan "tillåta" så hemska saker att ske. Men visst, det är kanske barnsligt att tänka så men jag tror att sådana känslor och tankar skulle dyka upp ifall jag trott på Gud de gånger tragiska saker hänt mig och andra i min närhet.
Jag vill också säga Varmt GRATTIS till ert lilla LIV! Det är verkligen ett mirakel detta att man får lära känna nya personer som kommer till en.
Kram!

2013-09-06 @ 02:50:50
URL: http://saltistjejen.blogspot.com
Postat av: Pratglad

Saltis - jooo visst kan man bli heligt förbannad på Gud och ifrågasätta varför Gud låter saker hända som uppenbarligen känns meningslösa/obegripliga för oss människor.
Ett vanligt svar på detta handlar om människans egen vilja, att vi faktiskt har en viss makt över våra liv och våra val. Och att Gud därmed inte alltid styr konkret vad som händer.
I fallet med kompisen som dött så vet jag ytterst lite om vad som egentligen har hänt, den lilla information jag har handlar om "plötslig sjukdom".. och utan mer info är det svårt att försöka sätta det hela i ett teologiskt sammanhang.
Och barnsligt skulle jag inte säga att sådana tankar är, utan fullständigt naturliga. Och jag har dem också. Och tycker någonstans att det är bra att ha nån att rikta både sorg, frågor och behov av stöd till.. hur skumt det än kan te sig att samma Gud står för alla de delarna... lagom motsägelsefullt...
KRAM tillbaka!!

2013-09-06 @ 11:36:31
URL: http://pratglad.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0