Pratglad tvååring

Det var det där med tvååringens verbala utveckling..

Jag har inte läst på särskilt noga och har egentligen ganska dålig koll på hur tvååringars verbala nivå förväntas vara och hur den oftast utvecklas. Istället kan jag bara fascineras över Någon och hans framsteg på den horisonten.

För pratar det gör han. Något som skulle kunna framstå som lagom genetiskt med tanke på hans mamma, mormor och mormorsmor... Eller bara för att just han är intresserad av att prata och därför gör det. Ur hans supersöta mun kommer långa meningar som "Titta där är blommor. Dom är fina. Pappa vattnar dem sen" - en utläggning som hördes när jag försökte natta honom och han istället spanade på krukväxterna.

En annan fascinerade sak är när Någon sjunger. Han sjunger gärna "Björnen sover" men skippar alla repriser - kanske säger det något om hur han uppfattar texten snarare än sången som helhet. Jag sjunger ofta för honom och särskilt när det är läggdags. I min allmänna strävan att låta honom få en dos kristen uppfostran så är "Gud som haver" en favorit. Någon själv blir dock mest förvirrad eftersom melodin är "Blinka lilla stjärna" och min "Gud som haver"-text inte stämmer för honom... Krockar av det slaget är spännande att försöka reda ut.

Ytterligare underhållning är hans hemlighetsfulla "Vet du en sak"... och sen kommer det inget mer.. oavsett om eller vad man svarar. Såväl dagispersonalen som vi föräldrar är bra nyfikna på vad det är han vill berätta...

Hittills har hans trots eller det jag hellre vill kalla - strävan att skapa sin egen individ - varit ganska fridfull. Min teori är att allt blir lugnare av att han kan meddela sig med sin omvärld. Glömmer vi ärtorna när det är dags för lunch, så kommer det med hög röst en beställning på sådana... Och att youtube går att nå i vår TV gör att beställningar av Alfons, går att fixa med några knapptryckningar.

Det är verkligen en helt ny dimension i tillvaron, detta att välkomna en ny människa till livet med alla dess utmaningar. Tack gode Gud för Någon!

konsten att få en höst att gå

Hösten 2011 har några skälvande veckor kvar innan almanackorna bryts för ett 2012. Snart är första terminen med familjevardag lagd till erfarenheterna och känslan av VAB som hopar sig, konsten att jobba superintensivt när jobbet och hemmatillvaron tillåter och konsten att jobba mer än vad som är möjligt.. på samma tid. Tjaa, där har ni min höst anno 2011.

Någon har traskat in i dagisvärlden. Det började med ganska försiktiga steg. Sedan vidtog tandsprickning av 8 tänder på ungefär lika många veckor, några febertoppar och en massa föräldrastress. Och Någons inställning till dagis var nog blandad.

Redan tidigt i höstas, när vi såg åt vilket håll tillvaron skulle kunna barka, bestämde vi oss för att boka en resa till solen. Mest för att vi föräldrar kände att vi skulle behöva en andningspaus från våra ekorrhjul. Så vi bokade en vecka till sol, bad, god mat och en massa lugn. Någon gillade detta, skulle det visa sig. Flygplats, bussar, kortet till hotellrumsdörren, poolen, vågorna i havet, enorm sandstrand, hissen som pratade... tjaa det var många saker som var ohejdat spännande enligt Någon.

Men mest fascinerande var nog nästan det som hände efteråt. När Någon återvände till dagis. Lugn, trygg och med en klart större portion bus. För tydligen var det precis vad han behövde, att få mamma och pappas odelade uppmärksamhet en vecka i lugn och ro. Såväl språk som motorisk utveckling har skuttat framåt, vilket gör att det numera går att föra konversationer med Någon. Här ett referat från middagsbordet häromdagen:

Jag: Vad har du gjort på dagis idag?
Någon: Ätit pannkakor!
Jag: Ååå vad gott, fick ni sylt till?
Någon: Jaa!


... men konstigt nog hade inte pannkakor stått på varken dagis eller hemmakökets meny.. men OOOO så mysigt det är med dessa små pratstunder!!

Sikta mot trädtopparna

Min tur att hämta på dagis. Jag tänker att det vore mysigt med en tur ut i skogen och plocka trattkantareller. Tackar min lyckliga stjärna för att jobbmobilen larmar "Hämta på dagis" 1 h 15 min före dagisdagens slut... och kastar allt jag trodde att jag skulle jobba med åt sidan.

I bilen hemåt tänker jag fortfarande att skogstur vore mysigt. Vet exakt destination i så fall. Hittar lilla älskade Någon lekandes ute på dagisgården. Han är ju klädd före utelek till och med... Men min färgglada kavaj, halvkorta kjol och piffiga handväska passar dåligt i skogen...

... vi åker hem. Hm.. måste ju ta aaaav Någon ytterkläderna medan jag byter om till skogskläder. Och plötsligt har en rejäl stund passerat. Särskilt eftersom Någon helst sitter i min famn och snurrar mitt hår runt sina händer....

Äsch! Matdags för Någon. Och efter det blir det för sent för att dra iväg, mörkrädda jag och en halvtrött 1,5 åring i skogen är ju en dålig idé.

Äsch igen. Diverse mat är slut i skåpen, vi får nog ta och handla. Sonen och jag får på oss ytterkläder och jag är nära att vända svamputflykten till en biltur till Coop på andra sidan stan, bara för att det var flera veckor sedan jag var där senast.

Men DÅ inser jag vad jag håller på med. Och packar genast ner Sonen i vagnen istället för bilen. Tar en långpromenad till vanliga affären och handlar bara det jag behöver. Och tänker att svampturen blev en onödig milslång bilresa med shopping som sedan blev en promenad.

På vägen hem somnar Någon i vagnen och vaknar knappt vid klädbyte, vällingdags eller tandborstningen. Och mamman funderar över sig själv som friluftsmänniska. Stadspromenad är också bra.

att introducera vardag som företeelse

Det är precis vad vi har gjort. Sonen har fått lära sig vad vardag är och hur stor skillnad det är mot helger. En process som inte var eller är lätt, när man inte kan prata med honom. Men nu är det gjort. Unge herr Någon går på dagis. Och därmed snurrar livet fort. Tydligen utan bloggande...

ögonblick

Det låg en gråtande liten man i min famn nyss. Han hade sovit middag, men troligen inte tillräckligt länge. Vaknade och var otröstlig. Skrek och grät ett bra tag, sedan gick det över till små hulkningar och till sist ett ganska tyst snyftande. Sedan hörde jag hur andningen ändrades och jag fortstod att han somnat om.

Den lilla Någon... en liten herre som nu sett till att sängen innehåller en försvarbar mängd sandlådesand. Som vid lunchen åt massor av lax och tomater, med ratade potatisen. Som i förmiddags borstade plasttaksektioner med en diskborste. Som gillar att springa bort till körsbärsträdet och ta körsbär, även om han inte får.. det är ju lite svårt att förklara det här med kärnor. Som är förtjust i böcker och särskilt sådana som man kan vika ut delar av. Som lyckades sköta sig exemplariskt vid sitt livs första restaurangbesök kvällstid igår. Som gillar att klättra, springa och busa en massa. Som är superkittlig och har världens sötaste skratt. Som helst av allt sover mellan mamma och pappa, med en hand i vardera förälderns hår. Som vänt upp och ner på tillvaron, även om det mesta är som vanligt.

Tack Gode Gud för Någon!


Någon är drygt 8 månader

Någon är drygt 8 månader och följer alla kurvor i utvecklingen precis enligt boken. Hans lilla söta huvud börjar täckas av tidernas mjukaste hår och han blir bara sötare och sötare. Än så länge dreglar han bara, några tänder har vi fortfarande inte sett till.

Mat är skojigt och det mesta passerar ner. När vi försökte med välling gick det bra en vecka, sen blev det av nån anledning väldigt hemskt och sedan dess är det ingen idé att försöka ens. Däremot kan han klämma i sig dubbla portioner med barngröt och då ser han mycket nöjd ut. När han är ivrigt hungrig så lutar han sig framåt, för att liksom inte missa maten.. vilket ställer till det hela när man ska mata honom och pricka munnen....

Någon gillar att slamra med sina leksaker, att åla över golvet och mest av allt gillar han att sitta på vår nya ryamatta och rycka lite i mattan! Babygymet i trä är en favorit och sittandes vid det kan Någon underhålla sig själv. Att åka vagn är också väldigt spännande, särskilt när man får titta på allt och alla som passerar.

Någon gillar sina polare som han träffar via föräldrargruppen. Några gillar han så mycket att han drar dem i håret... något som han verkar tycka är skoj men kompisarna inte riktigt håller med om. Dra i håret är för övrigt en favorit även när det gäller mamman. Någons mamma har tillräckligt långt hår för att det ska göra ont att dra i...

Dessutom träffar Någon en del andra polare genom öppna förskolan, där sångstunderna är hans favorit. Har man tur så sjunger Någon med i sångerna genom ett eeeejiijjj lite då och då. Roligast är när mamman kittlas..

 

Någon är verkligen ett mirakel! En otroligt vacker gåva från Gud!

snart dags att lämna över

Många av småbarnsårens utmaningar rekommenderas att lösas med hjälp av rutiner. Rutiner för ätande, sovande och framförallt tider och stunder. Och jag har insett att det där är inte min starka sida.. Kanske kommer det att bli bättre när jag börjar jobba igen och när även jag är tvungen till att hålla ordning på tider och stunder för egen del.

Men under de snart 9 månader som gått sedan jag stämplade ut från jobbet, har det mest känts som om jag har något slags märkligt och väldigt utsträckt lov. Och så är det väl. Jag har lov från jobbet för att välkomna herr Någon till denna värld. Snart är mitt heltidslov över och jag kan inte säga att jag lämnar över så där våldsamt tydliga rutiner till Någons pappa som nu ska ta över showen på hemmafronten. Ibland kan det gå några dagar och det mesta ser lika ut...

...sen kommer det dagar som denna.. När Någon tar sovmorgon väldigt länge och sedan tar förmiddagslur vid lunchdags... Alltså sitter jag här strax efter lunchdags och funderar över när jag själv ska äta.. Jag som också blir hungrig efter klockan.. någorlunda...

... en liten tanke om vardagen...


min gamla gula nalle

Innan Någon var född hittade jag min gamla gula nalle. Den gula nallen som min mormor sydde till mig, eftersom min dåvarande älskade nalle höll på att falla sönder i smådelar... sönderkramad som han var. Min mormor var en handlingens kvinna och grymt händig med bland annat symaskinen. Den gula nallen är sydd i något sammetsliknande tyg, har ditbroderade ögon och nos och är i ett mycket välhållet skick.



Jag kramade nämligen inte sönder min gula nalle. För strax efter att jag fått den nallen, så kom min andramormor med en finare nalle - min älskade Mimmi som flyttat med mig runt alla bostäder jag haft. Och nu är jag glad för att jag inte kramade sönder min gula nalle....

... för herr Någon har just börjat krama just min gula nalle.... och mina tankar går ofta till min älskade mormors möda vid symaskninen. Inte kunde hon väl ana att det skulle bli hennes äldsta barnbarnsbarn som skulle slita på nallen, utan det äldsta barnbarnet som hon trodde när hon satt där vid symaskinen....

tillbehör nu och i evighet

Detta med tillbehör till Någon är - precis som jag skrev här - behäftat med mycket svåra avvägningar.. Vad behöver vi och vad är fullständigt onödigt... Diskussionen är troligen lika lång som livet självt, eftersom var sak har sin tid och kräver sina pinaler...

Och i det galna konsumtionssamhälle som vi lever i uppmanas vi dessutom att shoppa ytterligare och ytterligare prylar...

... själv stör jag mig på när det visar sig att babytallriken inte får köras i mikron och när en ärvd fleecetröja har "öron" på huvan vilket gör att det är rejält obekvämt att ligga i vagnen med tröjan på sig...

... tur då att tillvaron inrättat en så bra dumpningsplats för felköpen - en secondhandaffär där andra kan få fundera över om mina felköp är deras fynd och där överskottet går till behövande... och så snurrar konsumtionen vidare... ehum!

ett nytt sätt att vara

Idag fyller Någon en månad. Hans scennärvaro förändras sakta från en väldigt avslappad och sovande show till att vara vaken och ibland testa röstresurserna länge stunder. Allt följer förväntad utveckling och vi som serviceteam är beredda på detta. Vi var och är pålästa på att nya små människor inte sover hela nätter utan vaknar och vill ha ny blöja, mat och gos. Vi har koll på att scenartister som Någon behöver rekvisita och i takt med att han väljer att vara vaken, krävs mer rekvisita för att få showen mer intressant för både Någon och hans åskådare.

Någon har ett antal olika scenuppsättningar som han växlar mellan. En av dessa är spjälsängen. På den scenen har Någon sällskap av två nappar (tyvärr inte självlysande och därmed svåra att hitta i mörkret) och ett gäng gosedjur. Någon har bara tittat på gosedjuren än så länge, jag får återkomma när han undersökt dem närmare.

En annan scen är skötbordet. Där bevisas teorin om att det är skönt att kissa i det fria - något som jag som scout gillar att sonen gillar! Senaste nytillskottet i rekvisitan på denna scen är en mobil som hänger från taket. Någon har noterat att den finns... men även här kommer nog Någons intresse att öka med stigande ålder.

Vi i servicteamet och då framförallt jag som heltidsanställd har saknat ett bra transportmedel för Någon. Som serviceteam till lilla Någon är vi ju lika färska som han är själv - så vi råkade lagom orutinerat vänta för länge med att beställa barnvagn. Effekten var att vagnen, efter vissa leveransproblem dessutom, inte dök upp förrän i måndags och då inte komplett.....

.. här inträder dock en annan nyhet som har att göra med tillvaron med nya små människor... engagemanget från olika serviceteam där utbyte sker av både varor och tjänster. Alltså visade det sig finnas en mjuklift i vår nära geografiska bekantskapskrets som snabbt kunde lånas ut till Någon. Detta sedan den tidigare resenären i mjukliften nu uppnått en så aktningsvärd ålder att han åker sittande.

Alla som ingått i serviceteam har dessutom konstaterat att själva teamet behöver utrustning för att kunna hantera arbetsuppgifterna. En amningskudde är senaste investeringen som jag som heltidanställd särskilt uppskattar!!

Andra saker som tyder på att vi fått ett nytt sätt att vara är att Någon och jag som heltidsanställd serviceperson har gott om tid att träffa andra i samma sits - såväl planerat som spontant på vardagstider som annars används till annan typ av arbete. Delvis kopplat till detta är mathanteringen... Med arbetsplatsen förlagd till hemmet så krävs att all mat finns hemma. Någon äter än så länge bara mat från mig, men själv måste jag ju äta alla mål hemma... vilket skapar behov av en annan typ av inköpsplanering än när två heltidsarbetande (som äter lunch och fika utanför hemmet på vardagarna) lite smidigt ska få tillvaron att snurra...

Många nya vanor ska skapas...

uppvaktning - på nya och gamla vis...

Ibland tänker jag att pappersposten fullständigt passerat bäst före-dag. Det kommer ju så sällan nåt personligt den vägen och myndigheter/företag borde kunna höra av sig via nätet istället. För ett antal år sedan innebar semesterresor att jag tog med mig stora adressboken och skickade en 10-15 vykort till nära och kära. Numera brukar det bli ett till mina föräldrar och ett till makens... nån slags lägstanivå på det hela...

Samtidigt hör jag till dem som enträget skriver julkort varje år och skickar till en rätt stor skara vänner och bekanta, vilka noggrannt finns noterade i en lista. Och då gillar jag ju och stödjer pappersposten..

Den store lille scenartisten Någon lyckades med konsten att få papperspost innan han ens var född. I sin första försändelse kom fina kläder från långtbortistan där en av Pratglads mesta nätkompisar huserar. Och sedan har det fortsatt i en strid ström. Små kuvert med hälsningar, några hemstickade mössor, några leksaker och mer kläder har ramlat in till Någon via vår gråa brevlåda. Och jag blir helt överväldigad!

Jag börjar inse att jag är en rätt slö uppvaktare... när bekantskapskretsen utökas med fler barn, gifter sig eller tar något annat stort kliv i livet brukar jag skicka ett litet meddelande via facebook eller ett glatt sms med grattis och lycka till. Några mail går väl iväg.. men skicka hälsningar via fina papperskort ; det gör jag bara vid jul...


tack alla goa vänner och släktingar som hört av sig med små hälsningar och skojigheter! Och ni är samtliga välkomna på tackfika i det vita träslottet! Själv ska jag ta mig en liten funderare över uppvaktningar på nya och gamla vis...

På scenen: Någon!!!

Någon har äntrat scenen, tagit rampljuset i besittning och fångat publikens uppmärksamhet. Någon är bara en halvmeter lång och har en vikt som är jämförbar med tre mjölkpaket. Men ändå... Någon står där på scenen.

Det var i torsdags 18 februari som Någon klev ut i rampljuset. Själva resan från växthuset till scenen krävde både blod, svett och tårar - framförallt från värddjuret. Resan var hemskt jobbig i ett dygn för att sedan avslutas med en närmast chockartad snabb sistasträcka. En sträcka som skulle kunna göra vilken skidsprintmästare som helst grön av avund i fråga om hastighet.

Och när resan väl var över, när Någon parkerat sig i en genomskinlig liten vagn iförd landstingets snygga kostym - tjaa då kunde vi transportörer andas ut. Men i samma andetag som vi slutade vara transportörer så övergick våra roller till att nu handla om stödverksamhet.

För Någon som står där på scenen förväntar sig service i alla dess former. Och listan över specialprodukter som krävs för denna service, tjaa den har bara börjat öka.... Badbalja, pedalhink och blöjor... förutom att vi stödjare behöver ny utrustning till oss själva också.... i form av värmande pyamasbyxor vid nattarbete och amningstoppar för att underlätta snabb och smidig matleverans...

Publiken om Någon uppträder inför är månghövdad. De allra, allra flesta har dock inte fått träffa honom IRL än. De nöjer sig med att se bilder som vi scenarbetare har tagit och lagt ut eller skickat via lämpliga kanaler. Glada tillrop hörs från publiken - några av dem är givna i skaran, andra mer oväntade.

Som före detta transportör är jag stolt och otroligt tacksam över den uppmärksamhet som Någon får uppleva. Än så länge inskränker sig Någons ordförråd till ett välformulerat "Näääääej", men jag är säker på att han hälsar och tackar!

Och tackar gör jag även Gud som gett maken och mig den stora gåva som Någon är... Någon... denna nya världsmedborgare som just äntrat scenen...!!!

"I väntan på nästa OS: Någon – en familjestorm?!?!?"

Jag gillar Galenskaparna och använder gärna uttrycket "I väntan på nästa OS" om tidsperioder som framstår som odefinerade. Lagom pålitiliga wikipedia meddelar att denna legendariska tv-serie gick hösten 1993.. programmen måste hållit väldigt hög klass eftersom de satt så djupa spår.

Just nu befinner jag mig i en sådan odefinerad tidsperiod. Med tolv dagar kvar till beräknad ankomst av Någon, så stämplade jag ut från byråkratfabriken igår. Och stämplade samtidigt in i en rätt oviss väntan. Ska göra en liten jobbinsats hemifrån på måndag, men annars är det alltså bara väntan som gäller. Vila behöver jag inte koncentrera mig på, mår än så länge prima även om magen antagit mumintrollsomfång och är lite "i vägen".  Och väntan på nästa OS är ju definierad till sex dagar enligt nedräkningen på DNs sportsajt... ... så tillvaron har nog använt pausknappen och vad som komma skall - tjaaa det vet bara vår Herre..  under tiden filurar jag på tillägg till listan "käcka projekt" - dvs mer eller mindre nödvändiga små insatser som kan fylla min tid så länge Någon håller sig i magen och jag håller mig pigg...


94 %

Spanade nyss på en av de gravidkalendrar som internet erbjuder och där framgår tydligt vad som också syns på min kropp: 94 % av den förväntade graviditetstiden har passerat. Dvs målgång närmar sig....

.. och det syns som sagt... råkade just gå in i husets arbetsrum där maken ägnar sig åt bokslutsarbete för sin förenings räkning. För att lätta upp tillvaron över denna något torra sysselsättning hade han slagit på radion som spelade nån dancemusik av odefinierat slag... jag tog några glada danssteg, insåg att det gått en hel evighet sedan jag varit i närheten av ett dansgolv senast och sedan upptäckte jag något:

Spegelbilden i fönstret avslöjade att det är en mumintrollsliknande figur som svängde sina lurviga på arbetsrumsmattan... hm... och det var alltså jag... Maken tittade fascinerat på hur denna lätt oformliga kropp jazzade loss och jag tänkte att smygfilmning hade gett underhållande material....

Orörligare än så är jag alltså inte. Och inte har jag varken ont, är trött eller lider på något annat sätt. Mer än möjligen av separationsångest från jobbet. Och en viss bävan inför Någons ankomst...

tillbehör till Någon

Nedräkningen inför Någons ankomst har börjat här i Vitsippan. I takt med att veckorna går och magen växer blir insikten alltmer tydlig att familjen snart kommer att utökas med en medlem till. En del i förberedelserna är att se till att huset är utrustat med de pinaler som krävs för att Någon ska känna sig välkommen. Och vad med pinaler det finns.....

Idag har vi nog lyckats välja vagnmodell, men inte köpt någon eftersom det känns rätt dumt att lägga ett antal tusenlappar på något som motsvarar ens önskemål i alla avseenden utom färgen..  En sväng till det småländska möbelvaruhuset blev det också, där slutsumman blev en tiondel av vad en vagn kostar. Efter de inköpen kan sängen bäddas och skötbordet förberedas. Och så får jakten på vagn och bilbarnstol i rätt utformning gå vidare.

Är bara så fascinerad över alla pinaler som finns att köpa. Det konsumtionssamhälle som vi lyckats bygga upp är verkligen imponerande. Och oavsett vilken bransch/genre som man ger sig in i - så öppnar sig en ny värld av prylar. Köp hus - och behovet av minst två storlekar på snöskovlar uppstår
  • Börja pendla - och behovet blir stort av en mp3-spelare med välmixad musik
  • Bli scout och livsnödvändigheten i en välfungerande pannlampa ökar dramatiskt
  • Planera barn och någonstans bortom undret att få välkomna en ny människa väcks ett köpbehov som du inte trodde fanns .... för MÅNGA tillbehör finns det....
..... konstaterar maken och jag och valde bort t.ex. "skötbordsöverdrag" till förmån för ett gäng av alla handdukar som tillvaron försett oss med. Och samtidigt konstaterade vi att det vi säkert kommer att behöva en massa viktigheter - men att det är bättre att vänta tills det behovet verkligen uppstått än att konsumera redan nu.

välsignat växthus

Långt därinne växer Någon. Det är Någon som så småningom ska erövra världen på sitt eget vis. Någon som vinkat till världen utanför, men som troligen tänker stanna där inne i värmen ett bra tag till. Någon som tagit plats i ett växthus, där värme och näring erbjuds. Någon som enligt planerna ska ta scenen i besittning i februari men som redan spelar roll. Någon som jag ser framemot att få lära känna, men som hittills gjort mig trött och ganska illamående. Någon som just nu bor i ett välsignat växthus... där skaparen har ett större finger med i spelet än vad man kan tro.. varje Någon är ett under...



RSS 2.0