Tacksam för ett gott samtal

Igår vågade jag igen. Eller ides. Såväl ork som mod verkar ibland vara en bristvara. I min vardagliga tillvaro gjordes nyligen ett försök till genomgripande förändring. Dåligt underbyggt tyckte jag och många med mig. Och formulerade det. Vi blev lyssnade på och förändringarna som väntar känns betydligt bättre.

Men det var det där med återkoppling. Att säga till dem som jag tyckte hade tänkt snävt i sitt första förslag. Att berätta hur jag uppfattade den här processen, så här när besluten väl är fattade.

Igår tog jag mod till mig och gick dit. Satte mig på en stol vid några av dem som leder processen och sa hur jag tänkt och känt. Och fick svar på några frågor som förklarade en del konstigheter. 

Det är så viktigt att prata direkt med varandra. Sånt kan liksom inte sägas för ofta. Och att skapa möjligheter för förtroendefulla samtal, även om våra roller och möjligheter till påverkan är olika.  

Jag är tacksam att jag tog steget och att jag fick möjlighet till ett gott samtal!




Jag har nog egentligen några tankar på lager som vill ut. I texter längre än en statusrad på fejjan. Så jag testar att väcka den här...

När året går mot slut


 
Årets sista arbetsdag är till ända. Ännu ett år i statens tjänst. 2014 går till min historia som en viktig pusselbit i byggandet av familjen. Minstingen börjar på dagis om nån vecka och livet går in i en ny fas.
 
Årets ljuvaste var en mycket social sommarsemester! Och en dos scouting av yppersta kvalité.  Sorgligast var människor som lämnade jordelivet tidigare än trott. 
 
Rörigast var sjukdomssnurr i våras med vår lilla bebis på akuten. Tacksam över att det inte var allvarligt och att vården, trots stort snurr, tog så väl om hand oss.
 
Mest nöjd är jag över att jag tog tag i mitt eget mående och kommer att passera årskiftet med betydligt mindre barlast än i somras. Äta rätt och i rätt mängder är modellen!
 
Mest tacksam är jag över att livet lett mig dit jag är idag. Inför 2015 ber jag att Gud ska ge oss god hälsa och god styrka att hantera stort och smått! 
 
 

Betydelsen av luft

Flera gånger under den gångna arbetsveckan har jag känt av bristen på luft. I ett sammanträdesrum när engagemanget är stort och eldigt. På konferensen där jag, bland allt annat, var moderator och jag använde all min kraft och talang för att samtalet skulle hålla en konstruktiv ton.
 
I samtalet när jag pratade om ett eget tillkortakommande som känns tungt att bära. I ett annat samtal där avsikten var att skapa ett gott samtal, men där vi som deltog inte lyckades överbrygga olikheterna riktigt så mycket som jag hade hoppats. Många utmaningar som alla har med kärnan i mitt jobb att göra!
 


Men mest brist på luft upplevde jag när budet om att himlen har fått en ny ängel nådde mig. 
 
En ängel som i jordelivet var en sprudlande människa, med omsorg om människor och med passion för sitt yrke. En människa som jag har saknat i min vardag i några år, men som jag ändå hoppades skulle titta förbi igen. Sätta sig på sin plats i fikahörnan, med en smörgås och en kopp kaffe och fnissa som om all tid ännu fanns. Världen blir en tristare plats utan sådana människor. Helt egoistiskt tänker jag att det var tur att jag skickade en liten uppmuntrande present till henne i somras. En blodröd, tovad brosch
 
En symbol både för hon som gått ur tiden och för kampen för alla människor rätt till schyssta livsvillkor!
 
I sann lördagsanda har jag idag samlat luft, dagsljus, motion och närhet med familjen! Jag som fortfarande andas...
 
 

Ny epok?

Blogga från datorn verkar ogörligt, så nu testar jag mobilen..få se om det ökar frekvensen..

Dagens tema är ordet Nöjd. Det är ett ord som känns omodernt. På något sätt känns det som att lyckosökandet och konsumtionshetsen leder till att vi inte är nöjda. För när var du helhjärtat nöjd med något senast?!?

Själv lyckas jag sällan känna mig helt och fullt nöjd, även om jag är nära.. Som under semestern i solen förra veckan.. Eller under otroligt vacker körsång på förstaadventsgudstjänsten i söndags..

Jag blir lite ledsen över att det är så svårt att känna mig nöjd. Tror att vi skulle må bra om vi lyckades, vi galna nutidsmänniskor.. 

Idag är jag i alla fall rimligt nöjd med min arbetsinsats för bättre dialog idag. Och nöjd över att jag tog trötthetsyrseln på allvar och drog hem i tid efter avslutat värv..


Slutet av en epok

Konstigt nog är en epok i mitt liv slut. Föräldraledigheten med minstingen hade tydligen ett slut, för nu är jag tillbaka på jobbet igen. Tillbaka i världen där jag är jag på ett helt annat sätt än hemma.

Tiden som hemmaförälder har varit fantastisk. Vilken nåd att få så fina barn! Och den här föräldraledigheten bjöd på helt annan stimulans när Någon och bebisen skulle underhållas. Jag är tacksam för möjligheten att ta en paus från jobbet och jag är tacksam över att nu få gå tillbaka. Och tacksam för de tre söta herrarna som utgör välkomstkommitté när jag kommer hem.

dagligvaror och komihåget...

Jag har ett minst sagt kluvet förhållande till konsumtion. Å ena sidan skulle jag vilja gömma mig i någon stuga i skogen och slippa allt vad pengar och shopping heter. Och leva på ett sätt som inte lämnar för stora avtryck efter mig..
 
Å andra sidan har jag verkligheten. Där jag befinner mig med man och två barn, 3,5 år och 2 månader gamla. Och med en villa i en småstad. Och med två bilar. Och så vidare....
 
... och det känns som att vi KÖPER hela tiden. Vi måste vara särdeles dåliga på att storhandla och planera vår tillvaro. För påfyllningshandling av mat och dagligvaror är konstant här. Den ena dagen kommer den som handlar ihåg att det var dags för påfyllning av toapapper, för att komma hem med kassarna och upptäcka att vi borde köpt mer tvättmedel också.
 
Men jag tycker ändå att det känns som att konsumtionen hela tiden känns lite lätt plötslig, i motsats till planerad. Det jag reagerar över är istället vi tydligen inte klarar av att undersöka alla dagligvarubehov på en gång, utan att det kommer stötvis.Och att minnet, när man står där i affären och ser något käckt erbjudande om billigt tvättmedel, är noll - inte 17 minns jag hur mycket vittvättmedel det var kvar i paketet senast jag kollade...
 
Och sedan tänker jag på dem som bevisligen klarar att storhandla, som har långt till affären och som därför måste skärpa sig när de väl är där..  Köper de/ni alltid två tvättmedelspaket på en gång, osv? Och hur ser shoppinglistan ut? Ibland tänker jag att en app i telefonen skulle kunna vara något - är det någon som har tips på sådan?
 
En fråga som dyker upp är ju hur vi kan ha TID med all denna dagligvarushoppning... och det kan man ju glatt fråga sig. Just nu är svaret ganska enkelt, eftersom jag är föräldraledig. Men ärligt talat brukar detta gå till ungefär på samma sätt även när vi båda jobbar.
 
Hm... i väntan på vidare insikter kring detta så skriver jag just tvättmedel på nästa inköpslista och konstaterar att senaste besöket i en mataffär var vid lunchtid igår...

Livets yttersta kontraster

För en vecka sedan satt jag på förlossningsavdelningen och väntade på att läkarvetenskapens rön skulle bli verklighet. Att det som naturen inte satt fart på, skulle börja. Graviditeten hade för länge sedan passerat förväntat slutdatum och nu återstod  att med medicinernas hjälp sätta fart på det som skulle leda till vårt andra barns födelse. 
 
Han tog otroligt lång tid på sig,men till slut kom han ut. Och är ett precis så stort underverk som vi hoppats på. Ett Guds underverk! Hittills prickar han av det man ska som snart en vecka gammal person - äter, sover, förbrukar blöjor och tittar då och då upp på den stora världen som sakta men säkert ska intas. 
 
 
 
 
 
 
I min hand där på förlossningssalen fanns också en helt annan information. Den om att min namne plötsligt gått bort. Goa, kompetenta, drivande M finns inte längre med oss. Familjen med make och två små barn står utan fru/mamma. Frikyrkosverige har  förlorat en mycket god kraft. Och jag en vän, även om frekvensen i vår kontakt varit låg de senaste åren. 
 
Liv och död på samma gång. Otrolig lycka över livets början och plågsam sorg över livets för tidiga slut. Parallellen till kompisens blogginlägg häromsistens är jobbigt tydlig. Och precis som Storasyrran skriver är jag tacksam över att få komma till Gud med min sorg och med alla obesvarade frågor om varför M inte fick fortsätta sin livsgärning. Att ha någonstans att vända sig och att veta att Gud bär Ms nära och kära genom det som de just nu genomlider. 

Gode Gud! Var med alla berörda genom begravning och sorg och vardag och all framtid!! 
 
 
 
 
 
 
 

Någon med gott minne...

Någon: - Mamma! Det är inte du som mår illa, det är lillebror! För vet du..... när jag var liten och låg in din mage så luktade det väldigt illa där...
 
 
Jag: - Så lillebror mår illa för att det luktar illa? 
 
Någon: - Jaaa, så är det!
 
Jag: - Kommer du fortfarande ihåg att det luktade illa i min mage?
 
Någon: Jaaaa....
 
Jag svarade inte på det... gav honom bara en kram och fnissade i mitt stilla sinne... Dessa sköna utläggningar som kommer från herr Någon som numera är 3 år och blivande storebror!
 

köpa på helgerna...

När jag var liten ägnades helgerna åt turer ut i naturen och besök i kyrkan. Det är i alla fall det jag kommer ihåg. Mina stela fingrar som håller i en plastmugg med pappas hemgjorda fruktsoppa. Jag sitter på ett sittunderlag på en gammal stubbe någonstans i Nåsten och tittar på snöslasket omkring mig.
 
Och så dagen efter när finklänningen dras på, ett par obekväma finskor läggs i en påse och plockas fram när vi kommit fram till kyrkan. Fröleken/söndagsskolan där vi gjorde jordklot i papier mache... hm...
 
Herr Någon, som fyller 3 år om några dagar, har en helt annan bild av helgerna. På helgerna ägnar man sig åt två saker - städa huset och köpa saker. Vid dagens utflykt berättade vi vad vi skulle göra och herr Någons kommentar blev först "Ska vi bara åka till två affärer?!?!" och sedan "Jag vill inte åka till Icaaffären"...
 
Han skötte sig dock exemplariskt... på den första affären satt han tyst i lånevagnen och blev själaglad när han gick hålla i gardinerna som vi köpte till hans rum. Och på Ica drog han en egen minivagn och scannade alla varor...
 
Men jag kommer liksom inte i från att jämföra med min egen barndom... mina föräldrar hade betydligt mer begränsade resurser och shopping var inte ett fritidsnöje på samma sätt då. Nu skyller vi på tidsbrist i veckorna och pågående renovering om nån undrar varför helgerna går åt till att köpa saker... Jag menar inte att något av detta är rätt eller fel, bara att jag ibland önskade att tiden jag lägger på konsumtion minskade och på naturupplevelser ökade. Eller kanske, som den slöa människa jag är, att minsta motståndets lag ledde mig på "rätt" väg...

utmattad

Jag är modig. Jag har betalt för att vara modig. Jag gillar att ta ansvar, att bidra med min kunskap och att på det viset påverka samhällsutvecklingen. Dvs jag gillar mitt jobb. Verkligen!
 
Men ibland blir det FÖR mycket. När min ambition att göra ett bra jobb skjuts i sank av hur någon annan ser på saken. Eller av gömda fakta, misstänksamma människor eller bara en stor dos okunskap. Först triggas jag att hjälpa, sedan kan det hända att jag landar i verkligheten och inser att framåt kom vi inte på mitt sätt.
 
En anledning till att inte komma framåt, handlar ofta om HUR vi kommunicerar. Vad vi "vet" om dem som sitter på andra sidan bordet, på andra sidan förändringsprocessen, som är mottagare av informationen eller vilken grupp det nu må handla om.
 
Många gånger handlar detta om att vi inte talar klarspråk, inte vågar ställa raka frågor utan gömmer oss bakom det ena eller andra. Och vi tror så mycket på våra förutfattade meningar eller fördomar att vi inte ens ställer de självklara frågorna.
 
Läste ett givande blogginlägg på detta tema och inser att de bönerna kan jag nog be i vardagen också. I frågor som handlar om helt andra saker, än det som Josefine skriver om i bloggen men som gäller min värld också... om än i överförd bemärkelse.
 
Själv ska jag samla mig igen. Blev rätt nedstämd efter en mindre framgångsrik händelse som utspelade sig idag. Dels ska jag samla mig i nuet. Och tacka Gud ännu en gång för att han omger mig med människor som trots allt tror på mig och som gav mig spontana kramar idag när humöret var lågt.

Dels ska jag påminna mig själv om att uppladdningen inför svåra utmaningar, där utmaningen i mitt fall ofta handlar om kommunikation i någon form, den får gärna omfatta en dos bön... även mitt liv på jobbet och min tro sällan har några andra beröringspunkter än just mig som individ.

fredagsro

- "Jag vill sitta i mammas famn". Det är sovdags och herr Någon känner på sig att han behöver gå ner i varv. Ännu en arbetsvecka har snurrat färdigt och hela familjen behöver ro. Någon gosar in sig i min famn. Och ur min repetoar av lugna sånger och psalmer, kommer Välsignelsen i den tappning som Oslo Gospel Choir spridit över världen. Och mitt i detta sjungande och vaggande, i känslan av att ha sonen i min famn och i det rogivande i att sjunga tystare och tystare... mitt i detta känns Gud väldigt närvarande.

norrlänning ?!?!

Vi människor lever i olika normvärldar, där min norm för vad som är bra och dålig präglas av den person jag är och det liv jag lever. Jag har aldrig uppskattat långa bilfärder, känner mig instängd i plåtlådan utan möjlighet till att utnyttja restiden till något annat. Inte blev det bättre av att ta körkort heller, eller inte mycket bättre i alla fall. Visst slipper jag åksjuka i stor utsträckning, men näe... bilåkning är liksom inte min grej...
 
Men sakta men säkert inser jag att jag blivit bilist. Och det med vissa inslag av beteende som påminner om norrlänningar, de där stuket att de bara ska ta en sväng och fika hos nån... och denna någon bor 15 mil bort enkel väg. Jag börjar känna mig så, åker oväntat långa sträckor för att umgås eller uppleva. Den del av Sverige som är mitt arbetsfält är ganska vidsträckt till ytan och med kontakter lite överallt, så blir det gärna långa bilfärder.
 
En tur som fick inrymma en övernattning, var en tur till en väns skogliga paradis där ängen skulle slås. Några omgångar med lien och go samvaro med goa vänner. Och sommaren förlängdes lite ytterligare genom ett bad efter utfört arbete. Och sen lite mer bilkörning på det...
 
Och så kör jag nästan 14 mil om dagen till jobbet. Och sen känner jag mig snart som en norrlänning?!?

om vikten av att ta en paus

Jag älskar mitt jobb. Nästan alltid. Genom den spännande värld där mina vardagar utspelar sig, får jag utvecklas och påverka. Förändra och förbättra. Beröra och beskriva. Och det går att beskriva det hela som att jag utövar en viss form av makt genom det jag gör på arbetstid. Makt som jag lärt mig hantera och som jag trivs med.
 
Men i spåren av makt följer missnöje. Olika tolkningar av regelverk och verkligheter. Ibland är missnöjet lågmält, diskret och konstruktivt. Ibland, och det är tack och lov sällan, är missnöjet upprört, högljutt och kränkande. Den senaste veckan har jag upplevt alla varianter av detta. Både bekräftelse på gott genomfört arbete och blivit utskälld under ganska trista former.
 
Jag vandrar inte ensam i detta och människorna omkring mig har visat stor omsorg och stort stöd. Men den fysiska kraften behöver ju också fyllas på. Så efter en hel del velande bestämde jag mig för att en långweekend vore bra. Sagt och gjort fick Någon paus från dagis och vi drog iväg till min oas.
 
Här i oasen finns Någons älskade morföräldrar som tävlar med Någon om vem som blir lyckligast av att få umgås. Roliga lekplatser, en stor tomt att upptäcka och närmast outsinligt med kraft att busa med Någon. Själv har jag fått en dos socialt liv och ett välgörande miljöombyte. Slutsatsen är givetvis att paus är bra när förvirringen är som störst. Påmin mig om detta när snurren går lös igen!

några tankar från äppelträdgården

Mitt senaste inlägg är nästan två månader gammalt och handlar om duktighet... vad har då hänt sedan dess?!! Tjaa jag har ägnat mig åt just duktighet. I alla dess former. Mest energikrävande är givetvis jobbet och där har min hittills mest arbetkrävande utmaning passerat. En jättekonferens som blev en redig framgång! Tjohoo!!!

det är äppelår i år

Livet som familjemedlem och del i mina nära och käras liv, tja där är min duktighet snarare anpassad till någon slags rimlig ambitionsnivå även om jag inte tror att jag missköter mig. Men när vardagspusslet några dagar krävt att jag lämnat jobbet vid tre för att hämta Någon på dagis, så upptäcker jag vad andra redan visste: Man kan leva och andas på vardagskvällar! Som pendlare har jag liksom strukit vardagseftermiddagarna ur tillvaron. Och därför blir jag lika överraskad varje gång företeelser som jag annars sällan möter, dyker upp.

Något annat som sysselsätter mig är bilkörning. Vår nuvarande bil var sprillas ny vid påsk, nu har den gått över tusen mil. Men men.. jag tänker på folket i Norrland och inser att de garanterat samlar på sig fler mil än jag. Själv är jag tacksam över att P1 finns och underhåller mig!

Sammantaget är jag otroligt tacksam över tillvaron! Och snart är det dags för semester och lite andningspauser från vardagens samtliga ingredienser... måste säga att jag längtar! Hoppas att det blir några magiska ögonblick eller för att närma mig Gud, välsignade ögonblick!

lite grubbel om duktighet

Läste just Storasyrrans inlägg om duktighet och blev inspirerad till att skriva några rader på samma tema. För jag är minsann också drabbad. Duktig som attan, effektiv så att det visslar om det och påläst är tillvaron kräver det. MEN och det finns ett stort MEN... detta handlar mest om Pratglad på jobbet.

Mitt jobb handlar mycket om samordning, sammanvägning av olika synpunkter, koll på regelverk och konsten att formulera detta i text och tal. Ständigt ramlar jag över nya områden, där jag måste förstå nya dimensioner av regelverk eller sakfrågor. Och det är ju precis detta jag älskar, att ständigt ställas inför nya utmaningar. Utmaningar som kräver mycket av mig intellektuellt. Pratglad i arbetstagen är ständigt PÅ.

Men ett ständigt PÅ kräver på något sätt ett AV också. Och av är jag på fritidsfronten. Så av att jag tar bilen till affärn nån kilometer bort, fast inköpsmängden inte kräver. Så av att det pågående altanbygget till 98% skett utan min medverkan eller att jag bidragit med tankemässiga inspel. Så av att jag, som jag skrev i tidigare inlägg, har lämnat ännu ett ideellt engagemang bakom mig, för att jag helt enkelt inte orkar mentalt. Så av att även om frågan om kyrkligt engagemang här på orten där vi bor då och då kommer upp i tankarna, så händer precis inget.

Och så av jag åtminstone delvis släppt det som Storasyrran skriver om, det där med att ta ställning och se till att framföra sina åsikter. Det ids jag inte längre. Så länge det inte handlar om jobbet... för då är jag ju på... Fast det där med att ta ställning och driva frågor, den "avvänjningen" startade nog när jag som 22åring slutade vara partiansluten och i någon mening gav upp hoppet om politiken. Driva frågor i min del av kyrkligheten har jag ju däremot hållt på med mycket längre. Men för tillfället får även det vila... till förmån för tyckande på jobbet och lugn på hemmafronten...

Och vad jag innerst inne har för ambitionsnivå med tillvaron, vilken balans jag egentligen eftersträvar.. tjaa det vet nog bara Gud. Just nu funkar livet ganska bra, har nog tagit mig förbi den arbetsmässiga puckeln och känner lite hopp om avlastning.  Och fritiden blir så meningsfull som jag orkar få den till.... och grubblet är väl livslångt!

femton år

En lång epok har just tagit slut. Helt obemärkt rann det liksom ut i sanden. 15 år av mitt liv har jag i olika former tjänat frikyrklighetens nationella arena. Diverse uppdrag som handlat om scouting, ekumenik, verksamhetsutveckling, storläger, stadgar och verksamhetsgranskning har nu avrundats.

Valet är givetvis mitt, visst finns det spännande arenor i den frikyrkliga världen där jag trivs och tror att jag har något att bidra med. Och visst finns det något extra skoj med att ägna sig åt den nationella nivån, det är den jag efter alla år kan och trivs på.

Men just nu är det skönt att vara fri. Som bilpendlande småbarnsmamma är de pigga timmarna på fritiden inte outsinliga och just riksengagemang blir extra logistiskt bökigt. Mest av allt är det totalen som tär, jag hör nämligen inte till dem som hävdar att det är föräldraskapet som är det avgörande. Det är totalen i lång pendling, krävande jobb, söt make och son, hushållssnurr och behov av utrymme att andas.

Så tack för alla år, älskade equmenia och all lycka till! Och kanske är det som Johan, som just avgick som ordförande, skrev i ett mail till mig när jag meddelade min avgång;
"...vad gäller formuleringen "lägger ner" tolkar jag det som "pausar"/"lägger på hyllan ett tag..."

när tankarna bär iväg

Min tillvaro går åt till att arbeta och att vila för att arbeta. Mina bloggmässiga dagdrömmar och funderingar pågår mest när jag sitter vid ratten, som den bilpendlare jag är. Tyvärr är det långt från ratten till bloggen.

Men jag har gjort bilresandet till mitt andrum, när jag tänker, lyssnar på gospel eller P1 och bara är. Önskar att jag fick ro att formulera mer här... men sådana önskningar får jag tydligen leva med...

Annars skulle jag kunna kåsera/blogga över frågor som konsten att köpa ny bil, vårinfluensa i 19 dagar, tvååringens verbala utveckling, behovet att att åka till en glänta i skogen eller lyckan i att vara omsluten av goa kollegor.

Ni får hålla tillgodo med Guds rika välsignelse!

styrkan i tron

Precis före jul hade jag ett möte på jobbet som jag gruvade mig för länge. Bakgrunden till det som avhandlades är komplex och hänsynen till de inblandade är krävande. Jag gruvade mig ärligt talat i flera veckor. Valde nog att låta frustrationen över min arbetssituation gå upp i det här mötet, för att slippa känna att det var och är totalen av allt som gör mig sliten, även mentalt.

Mötet skulle vara på direkt på morgonen, med ingen tid att samla sig mellan ankomst och mötesstart. Jag grubblade lite över vad jag skulle göra som uppladdning. Och plötsligt insåg jag det självklara!

När kraften tryter, tryggheten i tillvaron svajjar och livet känns onödigt tillkrånglat, då finns ju Gud där för att möta mig, bära mig och ge mig kraft att hantera det hela på ett bra sätt. Min metod blev att ta fram Ingmar Johanssons "Mysterium"-skiva och köra valda delar av den på hög volym på bilstereon. Resan till jobbet tar trekvart bakom ratten och jag hann med ganska många viktiga sånger att stärka mig med. Spelade en dos med pigg gospel också. Just Mysterium innehåller en dos vackra texter och för mig en dos nostalgi, vilket var precis vad jag behövde just i det nuet.

Och väl på jobbet kunde jag göra ett samlat intryck, en avvägd insats där jag sa lagom mycket på mötet. Inte för mycket och inte för lite. Där de övriga inblandade var nöjda med mötet och med min nivå på insatsen efteråt. Och där jag ännu en gång påmints om var källan till livet finns...

Tack Gode Gud för att du finns!

den höga tröskeln

En av mina vänner frågade nyligen mig vad vi som är kyrkliga gör på jul. Tjaaa svarade jag, vi går i kyrkan.. lätt förvånad av att just hon undrade över detta. Ja men när och hur undrade hon. Jag berättade lite om vilka kyrkobesök jag själv gjort den senaste och tidigare jular och lite om vad budskapet eller innehållet i tex "samling vid krubban", "julbön" osv är. Då sa vännen något som jag tuggar på sedan dess

"att gå i kyrkan är som att vara kunglig, jag tror man måste födas in i det för att känna till allt och känna sig hemma, men jag sakna budskapet om gyllene regeln och det"

Just den här vännen gjorde en kort sejour i kyrkligheten när hon var tonåring, men kände sig nog aldrig hemma. Och nu när hon reflekterat mer över livet så kände hon tydligen att en pusselbit saknades.

När hon sa det där om att det är om att vara kunglig blev jag så förvånad och ställd att jag inte kunde svara så genomtänkt som jag kanske hade önskat. Och så här efteråt känns det mest sorgligt att någon känner som hon... jag gissar dessutom att hon inte är ensam....

mysigt förråd

Något gör att jag alltid gillat förråd. Den där lite dammiga lukten, trängseln av en massa lådor och ett halvdunkelt ljus. Förrådet som hörde till mitt livs första bostad minns jag inget av, men desto mer av de följande:

När jag var fem flyttade familjen till radhus. Mina käcka morföräldrar och föräldrar drog nästan genast igång projektet att isolera vår del av förrådslängan. Där förvarades sedan en massa friluftsutrustning, en extra frys där pappas skörd hamnade och en vansinnig massa andra prylar. Jag tyckte alltid att det var lite spännande att vara där....

Nästa flytt gick när jag var 13. Även denna gång isolerades radhusets förråd och magin uppstod snart igen. Hyllorna fylldes med minnen från svunna tider, förhoppningar om stora friluftsexpeditioner och en del barndomsprylar från såväl mina föräldrar som brorsan och mig.

Sedan flyttade jag hemifrån. Mina egna förråd har sällan varit spännande, med undantag av hörnet i mamma och pappas förråd. För det var så det blev, när mamma och pappa flyttade till villa så hamnade mina prylar i ett hörn. Där stod de i olika omfattning och omgångar i tio år innan jag flyttade hemifrån på riktigt. Jag hade nog en fot kvar hemma med hjälp av det där hörnet.....

Nu har vi ett förråd på vinden i vår villa. Välorganiserat och uppstaplat, men ändå lite magiskt. Fyllt av minnen från tidigare liv, pappershögar från nutid och dåtid och numera också sonens babyprylar. Även detta hörn är lite inbjudande att hänga i!

Och med detta i bakhuvudet förstår ni hur varm jag blir i hjärtat! Min älskade prins har inrett en rithörna åt Någon i förrådet! Ett bord i sonens storlek, min gamla minibyrå som pall och en ask pennor och papper. Och en störtnöjd Någon som beställer tecknade "kopte" = helikopter av sina föräldrar, där båda har rätt begränsad konstnärlig talang...

Tidigare inlägg
RSS 2.0