närvaro

Någon blev barnvälsignad igår. En viktig milstolpe där Någons ankomst och existens bekräftas inför den församling som jag kallar min hemförsamling. Ett avstamp inför hur Någon själv ska fundera och ta ställning kring det här med tro. Vill han ta emot den kristna tron och vill han döpa sig? Det lär visa sig någon gång i framtiden.

Det vi upplevde där i kyrkan var något stort. Pastorn tog Någon i sin famn och läste välsignelsen. Och Någon kände på något sätt på sig att detta var på allvar. Han tittade med sina vackra, blåa ögon på pastorn och lyssnade extra uppmärksamt. Hans närvaro i stunden var total.

Och det är något som jag kan avundas Någon. På gott och ont hanterar jag som vuxen en väldig massa parallella världar samtidigt. Medan Någon bara är här och nu. Hungrig eller inte hungrig. Trött eller pigg. Sovande eller med totalt fokus på nuet.

första advent och min vingliga fot

Ännu en gång slås jag av hur stor del av mitt kyrkliga engagemang som handlar om gemenskapen och hur platt allt känns när gemenskapen fattas och det "bara" är budskapet som jag tar del av.



Idag är det första advent. Av smidighetsskäl valde vi att gå i närmaste svenskkyrkliga kyrka på adventsgudstjänst. Det som brukar ingå i en sådan gudstjänst fanns där - jag gick sjunga "Bereden en väg", "Hosianna" och några klassiker till. Kyrkorummet pryddes av en rejäl julkrubba och det var gott om både elektriska och levande ljus. Men ändå kändes det otroligt platt.

Första advent, så som jag vill ha det, är en söndag när "alla" går i kyrkan. Det blir en samlingssöndag när vi som annars är dåliga på söndagsnärvaron faktiskt tar oss dit. Musiken i gudstjänsten är något extra - mycket körsång, trumpet till "Hosianna" och gärna Otto Olssons "Advent" istället för orgelpostludium - och kyrkkaffet efteråt brukar vara ett enda myller av människor där många "ååå, vad skoj att se dig" uttrycks. Även om jag inte är aktiv medlem i någon församling, finns det flera kyrkor där jag ändå känner mig hemma. Och bevisligen är det så jag funkar. Att bara ramla in i vilken kyrka som helst funkade inte. Första advent kändes vingklippt även om det vanliga innehållet fanns med.

Tankarna går genast till de människor som INTE har över en handfull kyrkor där de känner sig hemma. Hur hög blir inte tröskeln för dem?!? Hur skulle de uppleva att plötsligt hamna på en gudstjänst? Jag kan ju psalmer, böner och har koll på cermonierna. För mig är formen trygg, även om det där omslutande saknades. Men som sagt... hur hög är tröskeln för den som inte är kyrkvan?

Jag tänder mitt adventsljus här hemma... och tänker på alla dem som skulle må bra av att få ingå i en positiv gemenskap. Och tänker på dem som aldrig kommer att våga eller ens komma i närheten av att förstå vad en sådan gemenskap kan ge. Och på alla dem som vuxit upp i den här typen av gemenskap, men på olika sätt känt att den världen är för begränsande och därför valt att lämna den helt. Själv står jag lite mer och svajjar, med en stadig fot kvar i kyrkan och en lite mer vinglande andra fot utanför....

paus

Jag tog paus från vardagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och drog iväg på äventyr i Småland. Mina småländska äventyr brukar innehålla en vild mix av diskussioner, god mat, lite sömn och en stor portion goa vänner. Några steg närmare Gud ingår ibland också.

Ett steg närmare Gud kom jag även denna gång. Några magiska ögonblick inträffade även denna gång. Inte bara i andakter utan när värmen från vännerna kändes mer påtaglig än vanligt. Mest fascinerande var nog en av måltiderna. Vi satt inklämnda med långbord i köket, stämningen var på topp och babblet skyhögt. Skratt och allvar i en kombination som får mig att må prima. En känsla av att självklart höra till denna babblande, skrattande skara människor, en känsla av att ingå i en gemenskap. En gemenskap med ett större syfte än bara att fnissa runt ett bord....

Ett steg närmare Gud kom jag även när jag satt på trappan till torpet i någon timma. Mitt i den snurr som handlade om förberedelser och fixanden hittade jag inte nån uppgift. Alltså tog jag tillfället i akt och satt där på trappan, tittade på äppelblommen och lyssnade på fåglarna. Och nästan kände Guds närvaro i den otroligt vackra skapelsen.



För någonstans är det genom sådana här helger som jag hämtar kraft till vardag och näring till tron. Min vardag vill jag inte berätta om på bloggen, vill inte blogga om mitt kaotiska jobb eller om mina allra innersta funderingar. Men konsten att fylla på förråden med kraft, det hör hemma på min blogg. Konsten att ta sig tid för engagemang som både ger och tar. Som för mig närmare människor som inte finns i min vanliga vardag. Som ställer mig inför utmaningar som är långt ifrån det jag gör på arbetstid.

Och inte blev det sämre av att ekumeniken tog ett stort kliv framåt i helgen.

tacksam

Vill bara tacka vår Herre för att jag får leva med prinsen! Idag är det åtta år sedan vi blev ihop och han är verkligen prinsen fortfarande! *lycklig*


förpackad i beskyddande atmosfär

Ikväll har jag chattat med en av mina goa vänner. Vi diskuterade tro och vad är som får vår kristna tro att utvecklas. Något som är tydligt är att känslan av tro varierar över tiden. Kanske finns det förklaringar till sådant, kanske inte. För egen del har jag tagit några steg åt sidan från kyrkan, trots att mitt engagemang fortfarande är klart aktivt. Men den kyrkliga gemenskap som jag växte upp i och som jag delar med många av mina vänner, den känns i vissa stycken mer hindrande än utvecklande.



Det känns lite som om jag som invidivid kan bli "förpackad i beskyddande atmosfär" om jag stänger in mig i den kyrkliga värld där jag hör hemma. Världen utanför är något annat och visst hotar den mer än tryggheten hemma på min gata i stan... Samtidigt kommer jag inte från någon kyrklig miljö som betraktas som instängd, min hemarena i sådana sammanhang betraktas snarare som ovanligt liberal och ovanligt världstillvänd. Ändå kan jag få utbrott över präktighetsfaktorn inom den värld där jag fortfarande rör mig, antalet "lyckade personerr" minskar inte direkt. Och trots att jag uppfyller flera av präktighetsnormkraven så känner jag mig mest instängd när jag rör mig sådana kretsar.

Det handlar om att söka och att finna balans mellan olika delar av tron och dess tillämpning i våra liv. Det handlar om att balansera krav på sig själv och de krav från omgivningen som varje invidid väljer att bejaka eller inte. Det handlar om att leva - leva det liv som vi fått som gåva. Och det handlar om att söka sig till sammanhang som utvecklar en och som gör att jag får må bra. Jag försöker hitta sådana sammanhang och samtidigt inse att jag kanske inte får allt på ett ställe.. utan att det handlar om att söka olika pusselbitar på olika ställen. Är dock otroligt tacksam över att få ingå i en gemenskap som ger mig fler pusselbitar till tron än vad jag upplevt på länge! Tack gode Gud för sånt!!!

snurr och stiltje

I lördags kväll dök ett sånt där magiskt ögonblick upp. Ett ögonblick när närvaron är total, lugnet fullständigt och känslan av Guds närvaro är nästan påtaglig. Jag hade tagit några dagars semester för att anta del två i utmaningen. Intensiva dagar med fullspäckat program, massa folk, matlagning, bibelstudier, djupa samtal, snöbollar, många gäspningar och många fnitterattacker - allt ingick i den intensiva mixen.

I lördagskväll var det dags för ett ljusspår. Vi avslutade med några lovsånger runt en värmande brasa, kompade av S på gitarr och med mig som medhjälpare - det kompakta mörket innebar behov av ficklampsljus över ackorden i sångboken. Andakten avslutades med att hela skaran stod i en stor ring, hand i hand och sjöng Välsignelsen. Ute var det rätt rejält kallt, jag hade inte tänkt på att det kunde bli vinterkyla så skorna som jag hade på mig var inte alls tillräckligt varma. Men där stod jag, omgiven av goa scoutvänner och med ett stort lugn i hjärtat och frös i den stunden ganska lite. Jag kände mig mer varm i hjärtat och kände en mer tydlig närvaro i nuet.

En sådan där närvaro som jag som kristen förklarar med att Gud var lite extra närvarande. En sådan där närvaro som kommer ur en sjungen version av Välsignelsen i rätt sällskap. En sådan där närvaro som gör att jag mår bra länge efteråt och som är något jag hämtar kraft ifrån......

Kraft att ta tag i allt och inget som händer omkring mig... mycket handlar om sådana här.....



en vindkraftpark i Falkenbergstrakten...

positiv inställning till tillvaron

En del samtal fastnar liksom, de gör att jag grubblar fram och tillbaka på det som jag sagt och det mina samtalspartners har sagt. Häromdagen hamnade jag i ett sådant och nu grubblar jag lite lagom.

Ämnet var konsten att trivas på jobbet, stå ut med chefer som inte alltid hanterar uppkomna situationer på bästa sätt och vad man KAN ha för förväntningar på sin arbetsplats. En dimension av detta handlade om konsten att förhålla sig till de brister som finns, utan att för den skull må dåligt. I samtalet som jag nu grubblar över kom den jag pratade med och jag fram till att det är många saker som påverkar ens känslighet för sådant här. Sådana här frågor är verkligen mångbottnade.

Själv känner jag att jag tröttnade på mitt eget gnöl för ett bra tag sedan. Det är lätt att säga, men just nu har jag möjlighet att tycka så. Att jag inte ska gnöla över tillvaron i nån större utsträckning eftersom jag har det OTROLIGT bra. Visst finns det saker som stör mig och som gör att jag grubblar över vad som går att offra i livet och vad som är en förutsättning för välmående.

Personen jag pratade med konstaterade efter ett tag att jag var sanslöst positiv (sagt på ett mycket vänligt och intresserat sätt). En "anklagelse" jag inte riktig känner igen mig i och jag hoppas att jag inte uppfattades som att jag förnekade att man kan må dåligt i en arbetssituation. Men samtidigt är jag lite nöjd, tänk att jag... som tröttnat på att höra mig själv gnöla.... kunde få en sådan "anklagelse"! Fascinerande!

Min slutsats ur detta är att min egen arbetssituation är så pass bra att jag tål en del besvär utan att misströsta direkt - en ynnest jämfört med alla som sliter i motvind. Och lite handlar det nog faktiskt om att jag hittat tillbaka till Gud. Sånt går inte att förklara lite snabbt i ett blogginlägg, men några händelser det senaste året har hjälpt mig att få ordning på min Gudstro igen. Antalet gudstjänstbesök (= påfyllning av tro) är lika illa glest förekommande som tidigare, men på något sätt är känslan en annan.


snygg flugsvamp i Nåsten

Jag har alltid hävdad att ett sätt att komma nära Gud är att gå ut i naturen. Förra söndagen tillbringade jag tre timmar letandes svamp i Guds vackra skapelse. Även idag, också söndag, ser det ut som det blir en tur ut i skogen. Tack gode Gud för skogen!

lycklig

Min bloggkompis skrev precis om de små små ögonblicken och de där speciella ögonblick kommer med lite ojämna mellanrum. De där sekunderna när jag nästan fastnar i den rörelse jag var på väg att göra, när närvaron och tyngden i kroppen känns annorlunda. Dels handlar det om att tillåta sig att känna efter och dels handlar det om en slags tydlig, rent fysisk, känsla av närvaro och lycka.

Min tillvaro är lycklig som den ser ut idag. Jag är gift med prinsen, vi bor i ett mysigt hus som blir finare och finare, jag njuter av att vi har trädgård där vi bara kan vara. Jag jobbar med det jag siktat på, får en lagom dos av utmaningar och stimulans av mitt arbete. Jag är omgiven av en massa goa vänner och familj, såväl nära som sådana jag träffar mer sällan. Chanserna till både intellektuellt stimulerande samtal och till flams och trams är goda. Och jag har min tro på Gud och hans roll i mitt liv. Jag är helt enkelt lycklig.


Äppelblom i vår trädgård tidigare i våras

Visst finns det stränder jag inte når till, för att citera en vän till mig. Men frågan är om jag verkligen måste sikta på de där stränderna jag inte nått till?!? Eller om jag mår bättre av att se nuet och den sammansättning min tillvaro har just nu? Jag tror stenhårt på att utgå från det jag har nu, sällan har min tillvaro varit bättre och sällan har jag kunnat glädjas åt så mycket. Och då gäller det att ta avstamp i detta. Det är ett privilegium att få må så här och det är inte självklart att tillvaron kommer att fortsätta se ut på det vis den gör idag. Alltså försöker jag samla kraft i all glädje, kraft att så småningom ta tag i diverse utmaningar, hinder och till och med motgångar som troligen väntar kring hörnet.

Under tiden samlar jag på små ögonblick..... en frukost i trädgården tillsammans med maken, en oväntad kram från nån scoutvän, ett oväntat förtroende, ett mail från nån som visar att den minns mig, ett galet mms från mina goa killkompisar... diverse bekräftelser på det jag innerst inne vet... jag är jag och jag duger.. och min tillvaro duger till att kallas lycklig

trots allt

Det är söndag idag. Jag har inte varit i kyrkan, inte den här söndagen heller. Mina kyrkobesök är, mitt stora kyrkliga engagemang till trots, sorgligt få. Ofta tänker jag att det vore givande att få höra en välformulerad predikan om något intressant bibelställe eller att det vore skönt att få omslutas av psalmsång och en "omgång" Herrens välsignelse. Mitt sätt att leva mitt liv innebär en himla massa resor kors och tvärs över landet. Dels innebär detta att jag ofta är bortrest på helgerna. Och dels att jag får en massa tid på tåg och bussar, tid till läsning och eftertanke.

Helgerna fylls av möten med vänner, med likasinnande föreningsaktiva och med makens och mina familjer. Den gångna helgen ägnade jag åt det scoutledarutbildningsmaterial som varit mitt huvudbry det senaste året. Nu finns det ett råmanus, ett dokument som ska få fin utforming och sedan tryckas och lanseras. En del i materialet är ett ganska långt och delvis nyskrivet kapitel med förslag på andakter och bibelstudier. Uppgiften den gångna helgen var att språkgranska texterna och just avsnittet om bibelstudier var givande och lite skoj att läsa. Givande för att teologiskt reflekterade personer tänkt kring intressanta ämnen. Skoj för att de drivna pastorernas sätt att formulera predikan slog igenom i texterna och diverse retoriska grepp var minst sagt övertydliga. Att läsa texterna var, hur som helst, en andakt i sig.

image34
(en bild som jag tagit under en verkstadsgudstjänst en sådan där bortrest helg...)

Tiden på tåg och bussar ägnar jag ofta åt läsning och eftertanke. Sedan eviga tider prenumererar jag på en massa olika tidningar och tidskrifter. De handlar om mat, mina föreningar, inredning, mitt yrkesområde och givetvis även om tro. Favoriten bland tidningar att läsa på resor är tidningen Trots Allt. I det senaste numrets ledare citeras en av tidningens läsare " ...kärnvärden i tidningen: Tro, hopp och humor...." Och det är precis så jag uppfattar denna ljuvliga tidning som jag prenumererat på i över tio år. En tidning som diskuterar kristen tro i ett nutida sammanhang, på ett sätt som tilltalar just mig. En slags ekoreko tidning fast om kristen tro. En tidning som jag brukar kalla min andliga spis.

Hur mitt förhållande till söndagsgudstjänster i kyrkan kommer att se ut i framtiden har jag inte en aning om. Bara att jag just nu inte ser några tendenser till att mitt lagom unika sätt att leva kommer att ändra på sig. Så jag fortsätter att tillfredställa min törst efter andlig spis genom tidskrifter och texter som jag kommer i kontakt med på andra sätt. Och genom att fortsätta fundera över de morgonandakter jag hållit på scoutläger. Eller de betraktelser jag någon gång kommer att formulera här på bloggen....

(fotograf: jag under en verkstadsgudstjänst en sådan där bortrest helg)

novembermörker

Jag försöker intala mig att allt är som vanligt. Men det funkar sådär. Ute är det ju tvärmörker och åtminstone jag känner tydligt av att det är just mörkt. Visst finns det ljusglimtar:

- att jag fick tillfälle att gå i gudstjänst i helgen, tänk att det ska vara så svårt med "komsejföret"... hm... ganska märkligt! Hur som, det kändes uppbyggligt. Komiskt var under nattvardsgången när jag klämde i i "ät mitt bröd...." gåendes i gången fram. En av damerna i kören, väl bekant med svärföräldrarna, berättade sedan för svärfar att hon hade hört mig och tänkt "hon som sjunger så där bra måste jag värva till kören". och hade blivit lite besviken när hon vände på huvudet och insåg att det var jag.... *fniss fniss* Synd att jag bor drygt 25 mil bort och att jag inte har tid att sjunga i kör, något som verkligen är en sorg. Tänk vad med kraft det finns att hämta i sången! Och tänk vad jag trivs med att sjunga just sakral musik, ett för mig viktigt sätt att möta Gud.

- kompisen J har disputerat! Halleluja! Grattis! och Äntligen och allt!

- kollegan L tjatar hårt på mig att jag ska träna och faktiskt är hon framgångsrik med att få mig att ta mig för det. Coolt är att det verkligen känns skillnad, mina 20 färre kilon på kroppen gör att det är lättare att träna! Minst sagt lättare!

- jag är omgiven av goa människor, lever ett liv som jag trivs med och jobbar med saker som känns bra.

- jag var på skojig utflykt igår. Mycket givande lunchssamtal (tack Page) , ett klart godkänt jobbframträdande och en bilkörningsprestation på 38 mil på egen hand... tjaaa livet har bestått av sämre tisdagar än igår.

- en minimal, men för mig lagom stor, erövring var mitt besök på IKEA igår. Alldeles själv, med "egen" bil och på mina villkor. Jag var inte ett dugg shoppingsugen, kvittot slutade på 48 kronor men jag bestämde själv! Frihet i en liten ask... eller kanske rättare sagt bil. Ska JAG bli bilist på kuppen?!?! *skona världen*

- att drömma om sommaren är ju alltid en lösning, tänka att tillvaron med mörker nu bara är tillfällig. Så för att förstärka det hela så kommer en bild tagen av mig i somras här:

image22

RSS 2.0